Först och främst: jag har gjort en jullista.
Den är speciell på det sättet att den nästan bara innehåller kvinnliga artister. Listan rymmer allt från Malena Ernman till Mary J. Blige och sen har det slunkit med ett par män, sådär som det brukar gå att hitta ett par kvinnor i alla mansdominerade musiklistor, festivaler och annat skoj.
Eftersom julen är snällighetens årstid så delar jag förstås med mig!
Listan heter Julia!
God jul och advent och snö på er alla!
7.12.13
7.11.13
Åkesson, tårtan och demokratihotet
Jag förstår inte riktigt vad som har hänt.
Jimmie Åkesson har fått en tårta i ansiktet, det förstår jag.
Hela svenska journalistkåren har gått ihop som en enda människa och sagt att det är ett jättejättehemskt brott, att jämföra med våldtäkt, att det lika gärna kunde ha varit ett mordförsök, att man måste respektera demokratin och hej och hå. Det förstår jag inte.
Hela Sverige är i uppror. Hela Sverige enas i att ta avstånd från kvinnan som kastade en tårta på en högerextrem politiker. En tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.
Okej, jag fattar att tårtan symboliserar något mer än grädde och sockerkaksbotten. Den är en attack, en kränkning av det personliga utrymmet och ett sätt att förnedra. Absolut.
Men det är fan inte jämförbart med mordförsök, våldtäkt och demokratins undergång. Jag tycker inte det. Jag tycker att vi ska ta det lilla, lilla lugna här och betänka det faktum att den här kvinnan valde just en tårta för att uttrycka sig. Inte ruttna tomater, inte en sko i skallen, inte ett skjutvapen eller en kniv, inte gatstenar, inte eld, inte hotbrev. Utan en tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.
Vi kan också ta en funderare på det faktum att Åkesson inte är den första person i världshistorien som blivit tårtad. Hade han varit det hade jag nog också reagerat starkare.
Men nej, tårtning är en tradition som bland annat kungen, Marit Paulsen och Bosse Ringholm fått smaka på. Utöver det finns den här sedvänjan även i många andra länder och används som ett sätt att tydligt men fredligt visa sitt misstycke mot någon med makt.
Men aldrig tidigare har alla varit så eniga i att fördöma en tårtattack. Efter att herr Ringholm fått fejset nedkletat med grädde skrev en kvällstidning en humoristisk artikel om hur läsaren kan baka sin egen tårta. Säga vad man vill om den uppmuntringen men det är en intressant kontrast till hur reaktionerna låter nu.
Det är som att det blivit omöjligt att ha en debatt om Sverigedemokraterna sedan de kom in i riksdagen. Man får inte peka ut dem för det är taskigt. Man får inte ta avstånd från dem för det är odemokratiskt. Man får inte ställa andra frågor till dem utan alla måste låtsas som att det är precis som vilket parti som helst. Kristdemokraterna med deras gamla dammiga kärnfamiljspropaganda är lätta att flabba åt och räkna bort, men när Sd tar upp samma frågor och visar var de står är det inte tal om att kritisera eller håna. Det vore taskigt mot de där 10% eller vad det är som kämpat så för att ge konspirationsteorierna legitimitet.
Sd har lyckats superbra. Liksom sina fascistpolare (nej fy va tarvligt skrivet! näthat! näthat!) i andra länder har de lyckats suveränt med att få oss alla att tänka att det nog vore bra att begränsa invandringen lite mer och att börja oroa oss för att julafton hotas av terrorister i bönetorn. Sin familjepolitik har de också gehör för i omvärlden, för tro inte att Sd är några abortkramare eller förespråkare av familjär mångfald. 30-talet ringde och sa "Way to go, Europa! glöm inte att införa ett rasbiologiskt institut för allas vårt bästa! Plus lägg av med den där pappaledigheten, alla vet att det är kvinnans roll att stå i köket.".
Jag förstår att man tappar tålamodet efter år och åter år av argumenterande och debatterande utan att något annat händer än att Sd:s väljarsiffror ökar. Jag förstår att man sitter och tänker "Jag måste komma på ett sätt att visa hela världen vad jag tycker, men jag är inte riktigt inne på det där med att knivhugga, bomba eller skjuta ihjäl folk. Vad ska jag göra?".
Tårtan blev svaret. En fredlig tårta som blev känd över hela landet och tydligt visar att "här finns i alla fall EN människa som inte sitter tigande och tittar på när Sd plöjer fler framgångar med sin jävla dynga" (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!).
För nej, det är uppenbarligen inte så enkelt att om vi bara har redigt bra argument och håller en snäll och fin ton så kan vi minsann övervinna de däringa rasisterna. Och att om vi går ifrån detta och istället börjar hålla på med att håna, hata eller kasta tårtor så ÖKAR Sd!
Newsflash: Sd ökar vad fan vi än gör. Skriv en debattartikel, bjud in till en myskväll, publicera statistik om att invandrare bidrar till samhället, håll en demonstration, tänd ett ljus, håll en tyst minut, gör en nidbild, håll med en rasist, säg emot en rasist, kasta en sten, skicka blommor - Sd ökar oavsett.
Om det bara handlade om att inte bruka våld för att få sympatier så hade inte Sd ökat när de jagade folk med järnrör i en film som läckte ut. Sd-stödet ökade efter den filmen. Sug på det ett tag.
Och se tillbaka lite i historien, när ni ändå håller på. Gandhi är ju ett klassiskt exempel på en snubbe som valde att kramas och skicka blommor istället för att bråka och slåss. Han är också typ det enda exemplet ever. Alla andra har fajtats i blod svett och tårar för att få sina rättigheter erkända, hamnat i fängelse för det de tror på, tagit sönder saker, bränt upp hus eller flaggor och i vissa fall skadat eller dödat andra människor. Det senare tycker jag är helt fel men poängen är att man sällan kommer långt utan att ibland göra lite mer dramatiska utspel och få publicitet för sina åsikter och i längden vinna mark.
Det är inte som att Sd har hamnat i riksdagen för att de i alla tider varit snälla gossar som skippat det där med hat och våld. De kommer in för att de sticker ut. Nu med kostym istället för skinnjacka, men Sd driver fortfarande hatpropaganda (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!), och hatpropaganda går hem.
De enda som vill stryka alla medhårs och ta avstånd och dra upp "dö för din rätt att uttrycka dig"-floskler (allvarligt, vem fan är beredd att DÖ för en annans åsikt som man egentligen tycker är skit?) är de som sitter tryggt och vet att alla lyssnar på dem och att det enda som skulle kunna rucka på den positionen är att visa ryggrad och ta lite mer ställning än "alla har faktiskt rätt enligt lagen att uttrycka att bögar och blattar är äckliga och så måste det få vara, annars blir det jättemegadiktatur".
Våld löser inga problem, men det gör inte ryggradslösa floskler heller. Plus att tårtor inte tenderar vara särskilt farliga såvida man inte är laktosintolerant.
Jag pallar inte den här konsensus-gulligheten om att alla måste lägga undan svordomarna och ha respekt för de som råkar anse att man ska, typ, utvisas till en säker död eller tvingas klä sig enligt andras regler för att inte bli trakasserad. Ni får ursäkta men jag håller inte med om att man måste lägga handen på bibeln och svära "jag är beredd att dö för din åsikt"-eden för att få uttrycka sig om att det skulle kunna vara trevligt om vi gjorde si istället för så.
Grattis till ert fina demokratisamhälle, men det är faktiskt bara fint precis där ni sitter.
En sak kan jag hålla med om: att säkerheten har brustit. Tårtan HADE kunnat vara en kniv och vakterna finns där för att förhindra attacker. Där kan vi snacka om problem.
Att en människa i ett demokratiskt samhälle väljer att använda en tårta för att riktigt få ut vad hen tycker är inte ett problem. Jag tycker att vi kan börja oja oss när Åkesson får dödshot, får höra att han ska bli gruppvåldtagen, att vi vet var han bor, när han får stenar i huvudet eller blir misshandlad på öppen gata. DET är demokratiproblem. Tårtan är det inte - den är snarare ett symptom på desperationen som växer i ett redan odemokratiskt samhälle.
Jimmie Åkesson har fått en tårta i ansiktet, det förstår jag.
Hela svenska journalistkåren har gått ihop som en enda människa och sagt att det är ett jättejättehemskt brott, att jämföra med våldtäkt, att det lika gärna kunde ha varit ett mordförsök, att man måste respektera demokratin och hej och hå. Det förstår jag inte.
Hela Sverige är i uppror. Hela Sverige enas i att ta avstånd från kvinnan som kastade en tårta på en högerextrem politiker. En tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.
Okej, jag fattar att tårtan symboliserar något mer än grädde och sockerkaksbotten. Den är en attack, en kränkning av det personliga utrymmet och ett sätt att förnedra. Absolut.
Men det är fan inte jämförbart med mordförsök, våldtäkt och demokratins undergång. Jag tycker inte det. Jag tycker att vi ska ta det lilla, lilla lugna här och betänka det faktum att den här kvinnan valde just en tårta för att uttrycka sig. Inte ruttna tomater, inte en sko i skallen, inte ett skjutvapen eller en kniv, inte gatstenar, inte eld, inte hotbrev. Utan en tårta.
En mjuk, kladdig, antagligen inte giftig, tårta.
Vi kan också ta en funderare på det faktum att Åkesson inte är den första person i världshistorien som blivit tårtad. Hade han varit det hade jag nog också reagerat starkare.
Men nej, tårtning är en tradition som bland annat kungen, Marit Paulsen och Bosse Ringholm fått smaka på. Utöver det finns den här sedvänjan även i många andra länder och används som ett sätt att tydligt men fredligt visa sitt misstycke mot någon med makt.
Men aldrig tidigare har alla varit så eniga i att fördöma en tårtattack. Efter att herr Ringholm fått fejset nedkletat med grädde skrev en kvällstidning en humoristisk artikel om hur läsaren kan baka sin egen tårta. Säga vad man vill om den uppmuntringen men det är en intressant kontrast till hur reaktionerna låter nu.
Det är som att det blivit omöjligt att ha en debatt om Sverigedemokraterna sedan de kom in i riksdagen. Man får inte peka ut dem för det är taskigt. Man får inte ta avstånd från dem för det är odemokratiskt. Man får inte ställa andra frågor till dem utan alla måste låtsas som att det är precis som vilket parti som helst. Kristdemokraterna med deras gamla dammiga kärnfamiljspropaganda är lätta att flabba åt och räkna bort, men när Sd tar upp samma frågor och visar var de står är det inte tal om att kritisera eller håna. Det vore taskigt mot de där 10% eller vad det är som kämpat så för att ge konspirationsteorierna legitimitet.
Sd har lyckats superbra. Liksom sina fascistpolare (nej fy va tarvligt skrivet! näthat! näthat!) i andra länder har de lyckats suveränt med att få oss alla att tänka att det nog vore bra att begränsa invandringen lite mer och att börja oroa oss för att julafton hotas av terrorister i bönetorn. Sin familjepolitik har de också gehör för i omvärlden, för tro inte att Sd är några abortkramare eller förespråkare av familjär mångfald. 30-talet ringde och sa "Way to go, Europa! glöm inte att införa ett rasbiologiskt institut för allas vårt bästa! Plus lägg av med den där pappaledigheten, alla vet att det är kvinnans roll att stå i köket.".
Jag förstår att man tappar tålamodet efter år och åter år av argumenterande och debatterande utan att något annat händer än att Sd:s väljarsiffror ökar. Jag förstår att man sitter och tänker "Jag måste komma på ett sätt att visa hela världen vad jag tycker, men jag är inte riktigt inne på det där med att knivhugga, bomba eller skjuta ihjäl folk. Vad ska jag göra?".
Tårtan blev svaret. En fredlig tårta som blev känd över hela landet och tydligt visar att "här finns i alla fall EN människa som inte sitter tigande och tittar på när Sd plöjer fler framgångar med sin jävla dynga" (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!).
För nej, det är uppenbarligen inte så enkelt att om vi bara har redigt bra argument och håller en snäll och fin ton så kan vi minsann övervinna de däringa rasisterna. Och att om vi går ifrån detta och istället börjar hålla på med att håna, hata eller kasta tårtor så ÖKAR Sd!
Newsflash: Sd ökar vad fan vi än gör. Skriv en debattartikel, bjud in till en myskväll, publicera statistik om att invandrare bidrar till samhället, håll en demonstration, tänd ett ljus, håll en tyst minut, gör en nidbild, håll med en rasist, säg emot en rasist, kasta en sten, skicka blommor - Sd ökar oavsett.
Om det bara handlade om att inte bruka våld för att få sympatier så hade inte Sd ökat när de jagade folk med järnrör i en film som läckte ut. Sd-stödet ökade efter den filmen. Sug på det ett tag.
Och se tillbaka lite i historien, när ni ändå håller på. Gandhi är ju ett klassiskt exempel på en snubbe som valde att kramas och skicka blommor istället för att bråka och slåss. Han är också typ det enda exemplet ever. Alla andra har fajtats i blod svett och tårar för att få sina rättigheter erkända, hamnat i fängelse för det de tror på, tagit sönder saker, bränt upp hus eller flaggor och i vissa fall skadat eller dödat andra människor. Det senare tycker jag är helt fel men poängen är att man sällan kommer långt utan att ibland göra lite mer dramatiska utspel och få publicitet för sina åsikter och i längden vinna mark.
Det är inte som att Sd har hamnat i riksdagen för att de i alla tider varit snälla gossar som skippat det där med hat och våld. De kommer in för att de sticker ut. Nu med kostym istället för skinnjacka, men Sd driver fortfarande hatpropaganda (fy vad tarvligt skrivet! näthat! näthat!), och hatpropaganda går hem.
De enda som vill stryka alla medhårs och ta avstånd och dra upp "dö för din rätt att uttrycka dig"-floskler (allvarligt, vem fan är beredd att DÖ för en annans åsikt som man egentligen tycker är skit?) är de som sitter tryggt och vet att alla lyssnar på dem och att det enda som skulle kunna rucka på den positionen är att visa ryggrad och ta lite mer ställning än "alla har faktiskt rätt enligt lagen att uttrycka att bögar och blattar är äckliga och så måste det få vara, annars blir det jättemegadiktatur".
Våld löser inga problem, men det gör inte ryggradslösa floskler heller. Plus att tårtor inte tenderar vara särskilt farliga såvida man inte är laktosintolerant.
Jag pallar inte den här konsensus-gulligheten om att alla måste lägga undan svordomarna och ha respekt för de som råkar anse att man ska, typ, utvisas till en säker död eller tvingas klä sig enligt andras regler för att inte bli trakasserad. Ni får ursäkta men jag håller inte med om att man måste lägga handen på bibeln och svära "jag är beredd att dö för din åsikt"-eden för att få uttrycka sig om att det skulle kunna vara trevligt om vi gjorde si istället för så.
Grattis till ert fina demokratisamhälle, men det är faktiskt bara fint precis där ni sitter.
En sak kan jag hålla med om: att säkerheten har brustit. Tårtan HADE kunnat vara en kniv och vakterna finns där för att förhindra attacker. Där kan vi snacka om problem.
Att en människa i ett demokratiskt samhälle väljer att använda en tårta för att riktigt få ut vad hen tycker är inte ett problem. Jag tycker att vi kan börja oja oss när Åkesson får dödshot, får höra att han ska bli gruppvåldtagen, att vi vet var han bor, när han får stenar i huvudet eller blir misshandlad på öppen gata. DET är demokratiproblem. Tårtan är det inte - den är snarare ett symptom på desperationen som växer i ett redan odemokratiskt samhälle.
21.10.13
Betraktelsen
Om några decennier kommer man att se tillbaka på 2010-talet och fråga sig hur denna avgrundsflod av killband och killduos vars namn består av ett substantiv i bestämd form singularis kunde växa sig så ofantligt stor i det svenska musiklivet.
Hur gick det till? Vem kvoterade in alla dessa Oskar Linnros-friserade skäggstubbsblonda kvasirappare med vinröda skinnyjeans och hoodtröja i radion? Vem beslutade att alla som lyckas krysta fram ett bandnamn i stil med "Hunden", "Snusklubban" eller "Svenska stafettlandslaget" skulle få de största scenerna på alla festivaler? Varför satte ingen ner foten och sa stopp, det räcker, nu har vi substantiv i bestämd form så det räcker för flera år framåt? Och hur kom de sig att de inte blev trötta på sig själva och bara lade av?
Ja, det kanske de gör förresten, jag kan ju inte se in i framtiden.
Lilla Sällskapet, Ansiktet, Maskinen, Den Svenska Björnstammen, Stiftelsen, Ismen, Hästpojken, Parken, Stockholmssyndromet, Vinsten, Familjen, Massproducenten, Juvelen, Slagsmålsklubben...
De är för många nu! Några måste bort. Eller byta namn. Och medlemmar. Och musik.
Mvh Skribenten.
Hur gick det till? Vem kvoterade in alla dessa Oskar Linnros-friserade skäggstubbsblonda kvasirappare med vinröda skinnyjeans och hoodtröja i radion? Vem beslutade att alla som lyckas krysta fram ett bandnamn i stil med "Hunden", "Snusklubban" eller "Svenska stafettlandslaget" skulle få de största scenerna på alla festivaler? Varför satte ingen ner foten och sa stopp, det räcker, nu har vi substantiv i bestämd form så det räcker för flera år framåt? Och hur kom de sig att de inte blev trötta på sig själva och bara lade av?
Ja, det kanske de gör förresten, jag kan ju inte se in i framtiden.
Lilla Sällskapet, Ansiktet, Maskinen, Den Svenska Björnstammen, Stiftelsen, Ismen, Hästpojken, Parken, Stockholmssyndromet, Vinsten, Familjen, Massproducenten, Juvelen, Slagsmålsklubben...
De är för många nu! Några måste bort. Eller byta namn. Och medlemmar. Och musik.
Mvh Skribenten.
16.10.13
Tips för att slippa bli rånad/misshandlad!
Hur man undviker att bli våldtagen är ett ämne som ständigt dryftas på nätet och i vardagen, tipsen är många och handlar ofta om att tänka över sin klädsel och vara lite försiktig.
Men som vanligt visar sig en fruktansvärd orättvisa här: varför är det bara kvinnor som ska få hjälp och goda råd?
I själva verket är ju risken att bli överfallen mycket större för män! Misshandel och rån är väldigt vanligt och många män är rädda för att råka ut för sådana otäcka saker. Men dem är det minsann ingen som bryr sig om.
Tur då att jag bryr mig!
Jag har skrivit en lista på hur man som man kan göra sitt bästa för att undvika att bli överfallen och rånad eller misshandlad.
Lycka till!
Ps. Känns tipsen obekväma? Förståeligt.
Men som vanligt visar sig en fruktansvärd orättvisa här: varför är det bara kvinnor som ska få hjälp och goda råd?
I själva verket är ju risken att bli överfallen mycket större för män! Misshandel och rån är väldigt vanligt och många män är rädda för att råka ut för sådana otäcka saker. Men dem är det minsann ingen som bryr sig om.
Tur då att jag bryr mig!
Jag har skrivit en lista på hur man som man kan göra sitt bästa för att undvika att bli överfallen och rånad eller misshandlad.
- Gå aldrig ut själv om det är sent på kvällen eller natten. Ta följe med en starkare kompis som du litar på och som kan skydda dig om något skulle hända.
- Tänk efter innan du följer med svagt bekanta någonstans. De kan vara ute efter slagsmål och det bästa är om du är försiktig när du träffar nya människor. Följ aldrig med någon hem, varken kille eller tjej. Du vet aldrig vem som är ute efter att sno dina pengar eller slå dig blodig.
- Undvik att småtjafsa med folk. Om du har en diskussion med någon kan den tro att du vill börja slåss. Även om du bara gnabbades lite i början av kvällen så kan någon tro att du är med på ett slagmål senare eftersom du var intresserad av att tjafsa innan. Det kan vara svårt för vissa att förstå andras gränser. Knuffa helst inte ens till någon på skämt, det kan misstolkas.
- Om du vill slippa bråk och slagsmål: tänk över ditt klädval. Ta till exempel inte på dig ett linne om du har stora muskler - det kan tolkas som att du tycker om att slåss och gärna gör det med vem som helst, när som helst. Rakad skalle eller tatueringar kan ses som ett tecken på att du är en strulputte och kan också tolkas som en inbjudan till bråk. Försök klä dig diskret så att du inte sticker ut i en folkmassa.
- Om du inte vill bli rånad - ta inte på dig dyra kläder. Framförallt inte om du är ute sent, men även dagtid är det onödigt att klä sig provocerande i armani-kostymer eller dylikt. Det kan dessutom ge dig rykte om att vara en snobb och mallgroda vilket i längden kan leda till att folk vill spöa upp dig när de blir lite berusade eller att de tycker sig ha rätt att stjäla från dig.
- Om du gillar våldsamma tv-spel, actionfilm eller liknande: tala inte så högt om det. Sådana intressen kan lätt tolkas som att du är sugen på bråk med alla som kommer i din väg. Prata absolut inte om det när du är på fest eller ute på krogen: det kan misstolkas grovt av människor som inte förstår nyansskillnader.
- Prata inte om vad du äger eller hur mycket du tjänar. I en perfekt värld skulle man kunna prata om det men som det ser ut idag är risken stor att någon tycker att det ger dem rätt att råna dig.
- Försök analysera folk du möter. Kanske kan du se på dem vilka som är bråkstakar och tjuvar och vilka som är schyssta. Var försiktig när du skaffar nya vänner och tänk noga igenom om de verkar trevliga eller skumma. Det här kan hjälpa dig att undvika att i framtiden bli rånad eller misshandlad av någon du litade på fast du inte borde.
- Var alltid tydlig och sänd inte dubbla signaler. Vill du inte slåss, säg NEJ högt och tydligt. Säger du inte ifrån kan folk tro att du vill vara med i bråket. Likaså om någon försöker råna dig, gör tydligt för alla som kan höra att detta inte är något du samtycker till.
- Håll dina ägodelar för dig själv och lägg tex inte ifrån dig mobiltelefonen. Även de du tycker verkar schyssta och trevliga kan bli lockade att ta den om du lämnar den obevakad.
- Om du är på fest är ett bra tips att undvika att bli för full. Se till att alltid ha kontroll över läget: tänk på var du befinner dig, vad du gör och hur du beter dig samt hur det kan tolkas av andra människor. Bli aldrig så full att du tappar kontrollen! Kom ihåg att när du fått lite i dig kan et hända att du sluddrar och då blir det lätt missförstånd. Bäst är om du dricker väldigt lite och går hem tidigt (ta helst en taxi).
- Undvik platser där det ofta blir bråk. Gå tex inte på fotbollsmatcher eftersom det ofta anordnas slagsmål mellan olika supporters. Undvik att stå utanför krogen eller befinna dig på andra platser där många fulla människor samlas och risken för misshandel är stor.
- Undvik platser med väldigt lite folk. Gå aldrig in i en mörk park eller smal gränd, det är som att be om att bli rånad och misshandlad.
- Försök att inte ge bort mer än nödvändigt och helst bara till människor du känner väldigt väl. Får du rykte om dig att ge bort pengar och saker till höger och vänster är risken stor att du blir utnyttjad och bestulen. Vissa kan ha svårt att förstå gränsen mellan frivilliga gåvor och att nalla lite extra ur plånboken utan att fråga.
- Undvik slagsmål och våldsamma situationer helt och hållet, det kan skada ditt rykte och din trovärdighet om du i framtiden hamnar i ofrivilligt bråk. Undvik om möjligt att delta i våldsamma sporter där det förekommer tacklingar och liknande. Sådant kan ge folk en felaktig bild av dig.
Lycka till!
Ps. Känns tipsen obekväma? Förståeligt.
Föräldrar som inte beter sig som föräldrar
Länge hade jag en föreställning om att alla föräldrar förstör sina barn på ett eller annat sätt.
Det låter förstås jättedystert men är i själva verket ett uttryck för min egen lite speciella positiva pessimism som går igen i de flesta av mina tankar och teorier. En variant av "äsch, vad är det värsta som kan hända?", här applicerat på situationen "föräldrars oro för att inte vara perfekta". Det är alltså egentligen en tröst - ingen är perfekt och alla kommer föra över något dåligt till sina barn. Förhoppningsvis stannar det vid rökning, kort stubin eller sprutfobi.
Men nu är jag bannemig beredd att tänka om. Fy fan vilka stolpskott till föräldrar det finns. Min bild av föräldrar - ja, min bild har alltid varit positiv, ursäktande, naiv! - har naggats i kanten. Mina egna föräldrar har jag ju alltid gillat men först nu inser jag att jag faktiskt är lyckligt lottad.
Nu menar jag inte att varenda kotte omkring mig kommer från hem där misshandel och övergrepp är vardagsmat. Det jag menar är snarare att det finns så mycket annan skit - bortanför den klassiska bilden av alkohol, våld och sexuella övergrepp som brukar associeras med dåligt föräldraskap - som också är skitdåligt uppförande från föräldrarnas sida.
Så här är det: Föräldrar befinner sig i en otrolig maktsituation.
Det finns knappt någon annan relation där den ena parten är så mycket starkare och mer överlägsen och den andra så otroligt beroende. Och om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll, som Bamse säger.
Nu är det inte alla som behagar vara mycket snälla. Jag menar inte att man ska leka dörrmatta och köpa allt ens barn pekar på, det är ju typ det sämsta ever. Men man kan ju försöka vara lite jävla supportive och förstående för sitt barns tankar, känslor och vilja. Oavsett hur de tar sig uttryck.
Så här är det 2: När man skaffar barn så skaffar man en människa.
Man skaffar inte ett blivande fotbollsproffs. Man skaffar inte en liten akademiker. Man skaffar inte ett hetero. Man skaffar inte en företagsledare. Man skaffar inte en konsertpianist. Man skaffar inte en snickare. Man skaffar inte en plugghäst. Man skaffar inte en skvallerkompis. Man skaffar inte en arbetskollega.
Framförallt skaffar man inte sin egen avbild.
Det här är jätteviktigt att ta in i det lilla huvudet när man skaffar barn. Nu verkar det, enligt vad jag har sett när jag ser mig runt i världen, som att det är väldigt många föräldrar som har glömt att ta hänsyn till just den lilla detaljen att barn är individer som kan bli lite hur som helst.
Dumma, jävla rövhål till föräldrar.
Det kanske kan verka som småpotatis, i synnerhet om man får för sig att jämföra med de som haft barndomen från helvetet typ Elisabeth Fritzl, men det gör ju inte mindre ont för mig att hugga av tummen för att nån annan hugger av sitt ben om ni fattar vad jag menar.
Men i alla fall. Föräldrar kan utöva psykiskt förtryck på sina barn. De förväntningar som föräldrar ställer på sina barn finns med från vaggan till graven, till och med om man säger upp kontakten med sin familj finns de alltid där i bakhuvudet.
Nu har jag förstått att många människor mår dåligt just på grund av hur deras föräldrar behandlar dem. Människor som inte orkar träffa sina föräldrar för att de vet att de kommer överösas med skam och skuldkänslor. Människor som hör sin mammas eller pappas besvikna röst i huvudet när de ser sig i spegeln eller misslyckas på jobbet. Människor som aldrig hört ett uppskattande ord från sina föräldrar. Människor som anpassar sina liv efter föräldrarnas önskningar fast de egentligen vill något annat, kanske till och med lever parallella liv.
Jag har hört föräldrar håna sina barn. Sucka och himla med ögonen över deras val i livet. Kritisera deras utseende, kläder, kroppar. Föräldrar som syrligt påpekar att deras avkomma inte uppfyller deras krav eller beter sig som önskat. Föräldrar som absolut måste basunera ut hur just de tycker att man ska leva sitt liv och att alla andra sätt är fel.
Det är så många av dem!
Alltså, de kanske inte är så procentuellt många egentligen, men jag har liksom levt i tron att de flesta föräldrar vill sina barn väl och kan acceptera att avkomman behöver söka sig fram till sin egen personlighet och livsstil. Att de flesta föräldrar var psykiskt starka nog att kunna deala med den där brytpunkten när deras barn behöver få prova sina vingar. Att det var allmänt känt att då står man som en god förälder i bakgrunden och håller tummarna och är orolig och biter sig i läppen och tänker "åh nej, inte så!" samtidigt som man är beredd att ta emot när vingarna inte bär, ISTÄLLET för att ställa sig med armarna i kors och väsa "nu är jag verkligen besviken".
Jag har sett föräldrar som helgon. Jag har trott att om man skaffar barn är man automatiskt god, för det är ju en rätt så självuppoffrande handling. Jag har tänkt att det är ju inte lätt, de har mycket att tänka på, alla kan göra fel, ingen är perfekt. Jag har, förblindad av min egen idylliska barndom, inbillat mig att andra föräldrar är lika benägna att stötta i vått och torrt som mina egna.
Jag hade fel. Världen är full av föräldrar som är dumma i huvudet. Psykande, psykopatiska, egoistiska, griniga, empatilösa, martyrspelande ångestmonster som sabbar sina barns självkänsla, världsbild och livslust. De är vuxna människor som sorgligt nog inte klarar av att respektera människors olikheter och vara beredda att vidga sina vyer och ompröva sina principer. De är människor som tror att bara för att deras barn har vuxit upp så är man varandras jämlikar och då är det helt oproblematiskt att tala vitt och brett om hur man tycker att de ska vara, på ett sätt som man tex aldrig skulle göra mot sina vänner.
De är vuxna människor som inte vill se vilken makt de har över sina barn, hur dåligt de får dem att må och hur det yttersta ansvaret för en fungerande relation alltid ligger hos föräldern, inte hos barnet. Att relationer bygger på ömsesidig respekt, inte på att den ena parten ska anpassa sig och vara till lags i alla situationer.
SKÄRP ER!
Ni kan skaffa hund om det ska vara på det viset. Fördelarna med hund är många: du kan välja en ras som är energisk eller lugn, social eller tillbakadragen eller vilka egenskaper som nu passar just dig. Du kan prata med den om vad som helst och den tar inte åt sig, blir ledsen eller säger ifrån eftersom den inte fattar ditt språk. Du har tillåtelse att styra den med koppel, befallningar och du kan förvänta dig lydnad och lojalitet. Det finns säkert ännu mer som är bra med hund, orkar inte rabbla eftersom det inte är hundar jag skriver om egentligen.
Poängen är att ett barn är ingen hund. Det är en människa. Se dig runt i världen: folk är lite hur som helst. Ditt barn kan bli lite hur som helst och det vore trevligare för alla inblandade om du i någon mån åtminstone försökte respektera ditt barn som en egen individ. Ditt barn är inte din avbild, det är en egen människa.
Du är inte ditt barns allsmäktiga Gud.
Ska man skaffa barn måste man vara beredd på att det man får kan vara precis vad som helst. Man kan påverka men aldrig bestämma
Det finns föräldrar som älskar sina barn trots att de sitter i fängelse, är nazister eller har knarkat bort sin hjärna.
Om du inte kan visa lite kärlek för att din unge har fula kläder eller vill jobba med nåt annat än du hoppats på så borde du inte ha skaffat barn. Du borde ha nöjt dig med en hund.
Det låter förstås jättedystert men är i själva verket ett uttryck för min egen lite speciella positiva pessimism som går igen i de flesta av mina tankar och teorier. En variant av "äsch, vad är det värsta som kan hända?", här applicerat på situationen "föräldrars oro för att inte vara perfekta". Det är alltså egentligen en tröst - ingen är perfekt och alla kommer föra över något dåligt till sina barn. Förhoppningsvis stannar det vid rökning, kort stubin eller sprutfobi.
Men nu är jag bannemig beredd att tänka om. Fy fan vilka stolpskott till föräldrar det finns. Min bild av föräldrar - ja, min bild har alltid varit positiv, ursäktande, naiv! - har naggats i kanten. Mina egna föräldrar har jag ju alltid gillat men först nu inser jag att jag faktiskt är lyckligt lottad.
Nu menar jag inte att varenda kotte omkring mig kommer från hem där misshandel och övergrepp är vardagsmat. Det jag menar är snarare att det finns så mycket annan skit - bortanför den klassiska bilden av alkohol, våld och sexuella övergrepp som brukar associeras med dåligt föräldraskap - som också är skitdåligt uppförande från föräldrarnas sida.
Så här är det: Föräldrar befinner sig i en otrolig maktsituation.
Det finns knappt någon annan relation där den ena parten är så mycket starkare och mer överlägsen och den andra så otroligt beroende. Och om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll, som Bamse säger.
Nu är det inte alla som behagar vara mycket snälla. Jag menar inte att man ska leka dörrmatta och köpa allt ens barn pekar på, det är ju typ det sämsta ever. Men man kan ju försöka vara lite jävla supportive och förstående för sitt barns tankar, känslor och vilja. Oavsett hur de tar sig uttryck.
Så här är det 2: När man skaffar barn så skaffar man en människa.
Man skaffar inte ett blivande fotbollsproffs. Man skaffar inte en liten akademiker. Man skaffar inte ett hetero. Man skaffar inte en företagsledare. Man skaffar inte en konsertpianist. Man skaffar inte en snickare. Man skaffar inte en plugghäst. Man skaffar inte en skvallerkompis. Man skaffar inte en arbetskollega.
Framförallt skaffar man inte sin egen avbild.
Det här är jätteviktigt att ta in i det lilla huvudet när man skaffar barn. Nu verkar det, enligt vad jag har sett när jag ser mig runt i världen, som att det är väldigt många föräldrar som har glömt att ta hänsyn till just den lilla detaljen att barn är individer som kan bli lite hur som helst.
Dumma, jävla rövhål till föräldrar.
Det kanske kan verka som småpotatis, i synnerhet om man får för sig att jämföra med de som haft barndomen från helvetet typ Elisabeth Fritzl, men det gör ju inte mindre ont för mig att hugga av tummen för att nån annan hugger av sitt ben om ni fattar vad jag menar.
Men i alla fall. Föräldrar kan utöva psykiskt förtryck på sina barn. De förväntningar som föräldrar ställer på sina barn finns med från vaggan till graven, till och med om man säger upp kontakten med sin familj finns de alltid där i bakhuvudet.
Nu har jag förstått att många människor mår dåligt just på grund av hur deras föräldrar behandlar dem. Människor som inte orkar träffa sina föräldrar för att de vet att de kommer överösas med skam och skuldkänslor. Människor som hör sin mammas eller pappas besvikna röst i huvudet när de ser sig i spegeln eller misslyckas på jobbet. Människor som aldrig hört ett uppskattande ord från sina föräldrar. Människor som anpassar sina liv efter föräldrarnas önskningar fast de egentligen vill något annat, kanske till och med lever parallella liv.
Jag har hört föräldrar håna sina barn. Sucka och himla med ögonen över deras val i livet. Kritisera deras utseende, kläder, kroppar. Föräldrar som syrligt påpekar att deras avkomma inte uppfyller deras krav eller beter sig som önskat. Föräldrar som absolut måste basunera ut hur just de tycker att man ska leva sitt liv och att alla andra sätt är fel.
Det är så många av dem!
Alltså, de kanske inte är så procentuellt många egentligen, men jag har liksom levt i tron att de flesta föräldrar vill sina barn väl och kan acceptera att avkomman behöver söka sig fram till sin egen personlighet och livsstil. Att de flesta föräldrar var psykiskt starka nog att kunna deala med den där brytpunkten när deras barn behöver få prova sina vingar. Att det var allmänt känt att då står man som en god förälder i bakgrunden och håller tummarna och är orolig och biter sig i läppen och tänker "åh nej, inte så!" samtidigt som man är beredd att ta emot när vingarna inte bär, ISTÄLLET för att ställa sig med armarna i kors och väsa "nu är jag verkligen besviken".
Jag har sett föräldrar som helgon. Jag har trott att om man skaffar barn är man automatiskt god, för det är ju en rätt så självuppoffrande handling. Jag har tänkt att det är ju inte lätt, de har mycket att tänka på, alla kan göra fel, ingen är perfekt. Jag har, förblindad av min egen idylliska barndom, inbillat mig att andra föräldrar är lika benägna att stötta i vått och torrt som mina egna.
Jag hade fel. Världen är full av föräldrar som är dumma i huvudet. Psykande, psykopatiska, egoistiska, griniga, empatilösa, martyrspelande ångestmonster som sabbar sina barns självkänsla, världsbild och livslust. De är vuxna människor som sorgligt nog inte klarar av att respektera människors olikheter och vara beredda att vidga sina vyer och ompröva sina principer. De är människor som tror att bara för att deras barn har vuxit upp så är man varandras jämlikar och då är det helt oproblematiskt att tala vitt och brett om hur man tycker att de ska vara, på ett sätt som man tex aldrig skulle göra mot sina vänner.
De är vuxna människor som inte vill se vilken makt de har över sina barn, hur dåligt de får dem att må och hur det yttersta ansvaret för en fungerande relation alltid ligger hos föräldern, inte hos barnet. Att relationer bygger på ömsesidig respekt, inte på att den ena parten ska anpassa sig och vara till lags i alla situationer.
SKÄRP ER!
Ni kan skaffa hund om det ska vara på det viset. Fördelarna med hund är många: du kan välja en ras som är energisk eller lugn, social eller tillbakadragen eller vilka egenskaper som nu passar just dig. Du kan prata med den om vad som helst och den tar inte åt sig, blir ledsen eller säger ifrån eftersom den inte fattar ditt språk. Du har tillåtelse att styra den med koppel, befallningar och du kan förvänta dig lydnad och lojalitet. Det finns säkert ännu mer som är bra med hund, orkar inte rabbla eftersom det inte är hundar jag skriver om egentligen.
Poängen är att ett barn är ingen hund. Det är en människa. Se dig runt i världen: folk är lite hur som helst. Ditt barn kan bli lite hur som helst och det vore trevligare för alla inblandade om du i någon mån åtminstone försökte respektera ditt barn som en egen individ. Ditt barn är inte din avbild, det är en egen människa.
Du är inte ditt barns allsmäktiga Gud.
Ska man skaffa barn måste man vara beredd på att det man får kan vara precis vad som helst. Man kan påverka men aldrig bestämma
Det finns föräldrar som älskar sina barn trots att de sitter i fängelse, är nazister eller har knarkat bort sin hjärna.
Om du inte kan visa lite kärlek för att din unge har fula kläder eller vill jobba med nåt annat än du hoppats på så borde du inte ha skaffat barn. Du borde ha nöjt dig med en hund.
6.10.13
Att vara en böna
Bönor.
För mig är de en självklar del av kosten. De finns i många färger och former och har ett nästan obegränsat användningsområde. De piggar upp med sin runda, mjuka konsistens och sin skiftande smak.
Tyvärr är bönan på många håll skydd och föraktad av slentrianmässiga vegofobiker som förknippar den med asketisk, smaklös nyttighet och gaser i magen.
Nej, bönan är inte alltid så populär.
Någon som inte heller har så lätt att få vänner är... Mr. Bean.
Nu kanske det verkar som att jag gjorde en lite långsökt och krystad inledning men det vill jag bestämt protestera mot. Jag tycker helt enkelt att bönor är ett roligt ämne som kan vändas och vridas på i många vinklar. Kanske finns det till exempel likheter mellan bönor och människor?
Ni som var med under Rowan Atkinsons storhetstid med den såväl egensinniga som egenkära karaktären Mr. Bean känner säkert igen den vemodiga körsången på ett obegripligt språk som alltid ackompanjerade den tweedklädde kufens fall från himlen. Men vet ni vad som egentligen sjungs i denna melodi? Endast två meningar upprepas sången igenom:
Ecce homo qui est faba.
Vale homo qui est faba.
Och detta betyder?
Behold the man who is a bean.
Farewell the man who is a bean.
Jag tycker att det är mycket roligt att det finns en kyrklig visa som handlar om att människan är en böna. Vad menas egentligen med detta? Det förstår jag inte och jag vågar heller inte spekulera, men det är vackert på något sätt tycker jag. Bönan är en outforskad symbol med stark potential.
Hur den vilar i sitt hölje som i en livmoder. Hur den rymmer näring och kraft. Dess mångfald i färg och smak. Hur den alltid har funnits som en trygg och pålitlig basvara i alla världens länder.
Bönan.
Kanske är den växtvärldens svar på homo sapiens.
Ps. Jag vaknar till den här melodin varje dag eftersom jag har den som min larmsignal. Ett uppvaknande som påminner mig om några av mina favoritsaker i världen: bönor, högtidliga kyrkokörer och socialt handikappade engelsmän som faller från himlen.
För mig är de en självklar del av kosten. De finns i många färger och former och har ett nästan obegränsat användningsområde. De piggar upp med sin runda, mjuka konsistens och sin skiftande smak.
Tyvärr är bönan på många håll skydd och föraktad av slentrianmässiga vegofobiker som förknippar den med asketisk, smaklös nyttighet och gaser i magen.
Nej, bönan är inte alltid så populär.
Någon som inte heller har så lätt att få vänner är... Mr. Bean.
Nu kanske det verkar som att jag gjorde en lite långsökt och krystad inledning men det vill jag bestämt protestera mot. Jag tycker helt enkelt att bönor är ett roligt ämne som kan vändas och vridas på i många vinklar. Kanske finns det till exempel likheter mellan bönor och människor?
Ni som var med under Rowan Atkinsons storhetstid med den såväl egensinniga som egenkära karaktären Mr. Bean känner säkert igen den vemodiga körsången på ett obegripligt språk som alltid ackompanjerade den tweedklädde kufens fall från himlen. Men vet ni vad som egentligen sjungs i denna melodi? Endast två meningar upprepas sången igenom:
Ecce homo qui est faba.
Vale homo qui est faba.
Och detta betyder?
Behold the man who is a bean.
Farewell the man who is a bean.
Jag tycker att det är mycket roligt att det finns en kyrklig visa som handlar om att människan är en böna. Vad menas egentligen med detta? Det förstår jag inte och jag vågar heller inte spekulera, men det är vackert på något sätt tycker jag. Bönan är en outforskad symbol med stark potential.
Hur den vilar i sitt hölje som i en livmoder. Hur den rymmer näring och kraft. Dess mångfald i färg och smak. Hur den alltid har funnits som en trygg och pålitlig basvara i alla världens länder.
Bönan.
Kanske är den växtvärldens svar på homo sapiens.
Ps. Jag vaknar till den här melodin varje dag eftersom jag har den som min larmsignal. Ett uppvaknande som påminner mig om några av mina favoritsaker i världen: bönor, högtidliga kyrkokörer och socialt handikappade engelsmän som faller från himlen.
23.9.13
En stund med Erik Satie
Det här är så vackert just nu.
Då jag ibland spelade piano (ännu en sak jag har slutat med på äldre dagar) tyckte jag om att prova det här stycket. Inte lika bra som Satie kanske, men ändå, det är en relativt enkel, och mycket trevlig, bit att spela.
Om översättningsprogrammet jag använder stämmer så heter stycket "Jag vill ha dig" på franska. Jag föreställer mig en dans. Det är en dansant melodi, ibland fartfylld och ibland mer eftertänksam.
Jag tycker om Erik Satie. Klassiska kompositörer finns det gott om men Satie är den enda jag har ägt en skiva av. Så han känns speciell för mig.
Erik Satie levde i sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Hans mest kända pianostycke känns igen under namnet "Gymnopédies" och har en betydligt mer melankolisk klang än "Je te veux".
Då jag ibland spelade piano (ännu en sak jag har slutat med på äldre dagar) tyckte jag om att prova det här stycket. Inte lika bra som Satie kanske, men ändå, det är en relativt enkel, och mycket trevlig, bit att spela.
Om översättningsprogrammet jag använder stämmer så heter stycket "Jag vill ha dig" på franska. Jag föreställer mig en dans. Det är en dansant melodi, ibland fartfylld och ibland mer eftertänksam.
Erik Satie levde i sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Hans mest kända pianostycke känns igen under namnet "Gymnopédies" och har en betydligt mer melankolisk klang än "Je te veux".
12.9.13
My old piano
Dagens låt är en skön discosväng som handlar om kärleken till - ett piano.
Vad mer kan jag säga? Ett av musikhistoriens stora namn Diana Ross dansar med sitt piano och tycker att så länge hon får umgås med denna stilige "herre" så är livet komplett.
Jag gillar pianon och jag gillar Diana Ross. Jag gillar även 80-talet (det är en sorts skräckblandad förtjusning), som fullständigt dominerar den här videon.
Men framförallt gillar jag låten.
Catchy, catchy, catchy!
Vad mer kan jag säga? Ett av musikhistoriens stora namn Diana Ross dansar med sitt piano och tycker att så länge hon får umgås med denna stilige "herre" så är livet komplett.
Jag gillar pianon och jag gillar Diana Ross. Jag gillar även 80-talet (det är en sorts skräckblandad förtjusning), som fullständigt dominerar den här videon.
Men framförallt gillar jag låten.
Catchy, catchy, catchy!
World War Z
Ni minns kanske hur jag tappade sugen att se just den här filmen i mitt inlägg om katastroffilmer för några veckor sedan? Nu har jag sett den och tänkt om.
World War Z är mer av en renodlad zombiefilm än vad jag först trodde. Jag hade hört att "man ser knappt några zombies", men det måtte ha kommit från en blind för jag såg dem överallt.
Zombiefilmsgenren är förstås starkt besläktad med katastroffilmsgenren, skillnaden är att zombiefilmer är postapokalyptiska, det vill säga de utspelar sig i en värld som fortfarande existerar efter en stor katastrof, snarare än i en värld som väntar på att gå under.
Nu råkar jag tycka väldigt mycket om postapokalyptiska berättelser och är ett stort fan av tv-serien The Walking Dead (som för övrigt snart drar igång med fjärde säsongen). Stundtals påminner World War Z - som för övrigt bygger på en bok med samma titel - faktiskt om en spännande tv-serie snarare än en typisk hollywood-rulle med dramaturgi från a till b. Det är ett gott betyg.
Brad Pitt spelar huvudrollen som Gerry; en man som länge slitit för FN i krisområden men nu tagit ett steg tillbaka för att umgås med familjen. Gissa om han blir inkallad igen och motvilligt får lämna fru och döttrar därhän? Här har vi den klassiska ramen: mannen som måste rädda både världen och sin väntande familj, vi har till och med den snygga men uttjatade bilkö-scenen som ingen katastroffilm tycks slippa undan. Men sedan glider det mer och mer över i en rätt så oförutsägbar resa över jorden där Gerrys hjärna går på högvarv hela tiden. Han möter många människor med olika teorier och strategier och blir bland annat polare med en kvinnlig soldat, vilket är en härlig bris av nytänk i filmvärlden.
Att varken Gerry eller hans fru Karin är modellsnygga utan ser rätt så rädda, slitna och risiga ut ger också extra plus i kanten. Gerry är en bra hjälte som är mer listig än stark och World War Z är en ovanligt smart och intressant film, oavsett vilket kategori man placerar den i. Jag önskar faktiskt bara att den var lite, lite längre.
World War Z är mer av en renodlad zombiefilm än vad jag först trodde. Jag hade hört att "man ser knappt några zombies", men det måtte ha kommit från en blind för jag såg dem överallt.
Zombiefilmsgenren är förstås starkt besläktad med katastroffilmsgenren, skillnaden är att zombiefilmer är postapokalyptiska, det vill säga de utspelar sig i en värld som fortfarande existerar efter en stor katastrof, snarare än i en värld som väntar på att gå under.
Nu råkar jag tycka väldigt mycket om postapokalyptiska berättelser och är ett stort fan av tv-serien The Walking Dead (som för övrigt snart drar igång med fjärde säsongen). Stundtals påminner World War Z - som för övrigt bygger på en bok med samma titel - faktiskt om en spännande tv-serie snarare än en typisk hollywood-rulle med dramaturgi från a till b. Det är ett gott betyg.
Att varken Gerry eller hans fru Karin är modellsnygga utan ser rätt så rädda, slitna och risiga ut ger också extra plus i kanten. Gerry är en bra hjälte som är mer listig än stark och World War Z är en ovanligt smart och intressant film, oavsett vilket kategori man placerar den i. Jag önskar faktiskt bara att den var lite, lite längre.
Bloggosfäriska besvär
Jag är verkligen ledsen att det har blivit så här och jag vet inte riktigt varför det har tagit en så tråkig vändning. Inte vet jag heller hur framtiden ser ut, jag kan bara hoppas på det bästa.
Jag vill blogga mer!
Det är en enkel och anspråkslös men ändå stärkande och utvecklande form av skrivande. I en blogg är jag fri att skriva om vad jag vill. Mina åsikter och min smak är viktigast här. Det är min lekhörna med viss insyn.
Jag har alltid haft svårt att reda upp tillvaron och få saker gjorda. Idag känner jag mig effektiv men de allra flesta dagar känner jag mig såsig och trött. Detta oavsett om jag arbetar eller är ledig. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag läst mycket på sistone - bland annat boken "Enda barnet - ensam eller stark?" och ett gäng gamla Kamratposten från 80-talet. Det är roligt, men jag vill ju göra något själv också.
Jag ser på livet så här: det består av intryck och uttryck. Jag har ganska mycket intryck i mig: det kan vara att njuta av naturen, god mat, vänliga människor, en bra bok eller film, musik och så vidare. Ni förstår - positiva intryck.
Men jag har allt för lite uttryck: jag gör ingenting själv. Jo, visst gör jag saker, jag arbetar, städar lite, diskar och lagar mat. Men jag tycker ändå att jag har ett underskott på uttryck. I synnerhet som jag är en kreativ människa och har ett stort behov av att uttrycka mig. Men jag har svårt att kanalisera uttrycken och kreativiteten.
Att blogga skulle kunna vara ett bra sätt att bli av med lite av överskottet. Men det har inte blivit. Kanske för att det varit mycket med flytten. Kanske för att det är svårt för mig att planera min dag, ännu svårare när man är två som ofta är hemma om dagarna. Kanske för att jag har så mycket ilska och kämpaglöd och tankar och frågor och glädje i mig att det blir som när tio personer ska klämma sig genom samma dörröppning samtidigt. Kanske för att jag har fel inställning, jag vet inte?
Strunt i det här nu! Nu skriver jag ett eller ett par inlägg och får ur mig lite tankar. Om framtiden ska jag inte sia nu. Vi hörs när vi hörs.
Jag vill blogga mer!
Det är en enkel och anspråkslös men ändå stärkande och utvecklande form av skrivande. I en blogg är jag fri att skriva om vad jag vill. Mina åsikter och min smak är viktigast här. Det är min lekhörna med viss insyn.
Jag har alltid haft svårt att reda upp tillvaron och få saker gjorda. Idag känner jag mig effektiv men de allra flesta dagar känner jag mig såsig och trött. Detta oavsett om jag arbetar eller är ledig. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag läst mycket på sistone - bland annat boken "Enda barnet - ensam eller stark?" och ett gäng gamla Kamratposten från 80-talet. Det är roligt, men jag vill ju göra något själv också.
Jag ser på livet så här: det består av intryck och uttryck. Jag har ganska mycket intryck i mig: det kan vara att njuta av naturen, god mat, vänliga människor, en bra bok eller film, musik och så vidare. Ni förstår - positiva intryck.
Men jag har allt för lite uttryck: jag gör ingenting själv. Jo, visst gör jag saker, jag arbetar, städar lite, diskar och lagar mat. Men jag tycker ändå att jag har ett underskott på uttryck. I synnerhet som jag är en kreativ människa och har ett stort behov av att uttrycka mig. Men jag har svårt att kanalisera uttrycken och kreativiteten.
Att blogga skulle kunna vara ett bra sätt att bli av med lite av överskottet. Men det har inte blivit. Kanske för att det varit mycket med flytten. Kanske för att det är svårt för mig att planera min dag, ännu svårare när man är två som ofta är hemma om dagarna. Kanske för att jag har så mycket ilska och kämpaglöd och tankar och frågor och glädje i mig att det blir som när tio personer ska klämma sig genom samma dörröppning samtidigt. Kanske för att jag har fel inställning, jag vet inte?
Strunt i det här nu! Nu skriver jag ett eller ett par inlägg och får ur mig lite tankar. Om framtiden ska jag inte sia nu. Vi hörs när vi hörs.
21.8.13
Smalt spår
Isch bin skinny.
Jag har alltid varit smal. Liten och smal. Jag vet ärligt talat inte hur det är att känna sig tjock och vilja gå ner i vikt för jag har aldrig varit i närheten av det. Jag har alltid haft en viktkurva som fått skolsköterskan att rynka pannan och knacka med pennan i blocket, men inte mer.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått ett enda råd om hur jag ska göra för att gå upp i vikt.
Varför?
För att min kropp liknar idealet. Det är bra att vara smal.
Jag tycker inte själv att det är ett jätteproblem att vara smal. När jag märkte att jag tappat några kilon på några år ansträngde jag mig faktiskt för att få tillbaka dem, och lyckades. Sen tog jag det lugnt igen, för jag är nog rätt så bekväm med att vara smal ändå. Det är sån jag är, jag har varit smal i hela mitt liv och ser det som något mer eller mindre medfött.
Men visst finns det nackdelar. Min ryggrad skaver som tusan mot hårda underlag till exempel. Jag kan bara föreställa mig hur mjukt det vore att ha ett lager underhudsfett som tar emot istället för att ha huden spänd direkt på benen, så att säga.
Tänk om jag vore tjock istället för smal. Om jag, istället för att ligga och skava på gränsen till BMI-skalans undervikt, faktiskt nosade på samma skalas siffror för övervikt. Vad hade hänt då?
Antagligen hade jag inte varit nöjd och glad ändå. Antagligen hade ingen annan varit nöjd och glad. Antagligen hade jag inte gått genom livet utan att få ett enda råd om vad jag ska äta och hur jag ska träna för att ändra på min kropp. Antagligen hade skolsköterskan gjort mer än att knacka med pennan. Antagligen hade det där mjuka lagret av underhudsfett setts som ett tusen gånger större problem än att jag i nuläget inte kan ligga ner på golvet utan att få ont som fan i rygghuden.
Antagligen hade jag inte sett min tjockhet som något medfött, eftersom ingen annan ser det som något medfött.
När människor ser mig tänker de inte att jag föddes smal. De tänker att jag tränat mig och ätit mig smal. Att min smalhet är något jag kämpat mig till, för det gör man ju.
När människor ser någon som är tjock tänker de inte att hen föddes tjock. De tänker att hen har ätit sig tjock och struntat i att träna. Det är sånt tjocka människor gör.
Jag tycker att det är märkligt.
Människor är olika, en del har anlag att bli tjocka, långa eller få ryggproblem. Andra har anlag att bli smala, kortväxta eller få ont i knäna. Så är det med oss människor. Man vill förstås göra något åt problemen, men varför låtsas vi att alla är likadana? Varför vill vi att alla ska vara likadana?
Jag upplever att just när det kommer till kroppens vikt och omfång finns det ett ideal som precis alla måste uppnå, oavsett hur man ser ut och vilka förutsättningar man har.
Vi hänvisar till hälsan. Det är inte nyttigt att äta pommes frites och feta såser och aldrig röra på sig. Sedan kommer slutsatsen: då blir man tjock!
Men är det tjockheten i sig som är problemet, eller hur kroppen mår på insidan?
Själv äter jag gärna pommes frites och feta såser och har inte rört på mig regelbundet någonsin nästan. Men inte en själ kommer på tanken att noja över min hälsa, för jag är ju smal.
Däremot kommer hälsouttalandena automatiskt så fort en tjock människa syns till: du måste träna! du måste äta grönsaker! du måste testa den här dieten! du måste sluta äta glass!
Då pratar vi om fullkomliga främlingar, om vilkas liv och leverne vi inte vet ett dugg.
Pyttsan. Om vi värnade om hälsan skulle vi uppmana alla att äta nyttigt och träna. Det är ju bra mål och strävanden för alla människor.
Men det enda jag hör är: Gå ner i vikt! Gå ner i vikt! Gå ner i vikt!
Jag har aldrig fått ett enda råd om hur jag ska få lite mer underhudsfett på min stackars kropp. De råden har jag fått leta upp och varenda källa jag hittat nämner hur ont det faktiskt är om dieter och träningsformer som handlar om att skapa mer hälsosam kroppsmassa på en undernärd kropp.
Men så fort jag går in på internet eller ut på stan möts jag som konsument av reklam som uppmanar mig att gå ner i vikt.
Det kallas fettfobi. Allt jag kan tänka är att i en annan värld hade det varit jag som sågs som äcklig, ohälsosam och lat av människor som inte känner mig.
Jag har alltid varit smal. Liten och smal. Jag vet ärligt talat inte hur det är att känna sig tjock och vilja gå ner i vikt för jag har aldrig varit i närheten av det. Jag har alltid haft en viktkurva som fått skolsköterskan att rynka pannan och knacka med pennan i blocket, men inte mer.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått ett enda råd om hur jag ska göra för att gå upp i vikt.
Varför?
För att min kropp liknar idealet. Det är bra att vara smal.
Jag tycker inte själv att det är ett jätteproblem att vara smal. När jag märkte att jag tappat några kilon på några år ansträngde jag mig faktiskt för att få tillbaka dem, och lyckades. Sen tog jag det lugnt igen, för jag är nog rätt så bekväm med att vara smal ändå. Det är sån jag är, jag har varit smal i hela mitt liv och ser det som något mer eller mindre medfött.
Men visst finns det nackdelar. Min ryggrad skaver som tusan mot hårda underlag till exempel. Jag kan bara föreställa mig hur mjukt det vore att ha ett lager underhudsfett som tar emot istället för att ha huden spänd direkt på benen, så att säga.
Tänk om jag vore tjock istället för smal. Om jag, istället för att ligga och skava på gränsen till BMI-skalans undervikt, faktiskt nosade på samma skalas siffror för övervikt. Vad hade hänt då?
Antagligen hade jag inte varit nöjd och glad ändå. Antagligen hade ingen annan varit nöjd och glad. Antagligen hade jag inte gått genom livet utan att få ett enda råd om vad jag ska äta och hur jag ska träna för att ändra på min kropp. Antagligen hade skolsköterskan gjort mer än att knacka med pennan. Antagligen hade det där mjuka lagret av underhudsfett setts som ett tusen gånger större problem än att jag i nuläget inte kan ligga ner på golvet utan att få ont som fan i rygghuden.
Antagligen hade jag inte sett min tjockhet som något medfött, eftersom ingen annan ser det som något medfött.
När människor ser mig tänker de inte att jag föddes smal. De tänker att jag tränat mig och ätit mig smal. Att min smalhet är något jag kämpat mig till, för det gör man ju.
När människor ser någon som är tjock tänker de inte att hen föddes tjock. De tänker att hen har ätit sig tjock och struntat i att träna. Det är sånt tjocka människor gör.
Jag tycker att det är märkligt.
Människor är olika, en del har anlag att bli tjocka, långa eller få ryggproblem. Andra har anlag att bli smala, kortväxta eller få ont i knäna. Så är det med oss människor. Man vill förstås göra något åt problemen, men varför låtsas vi att alla är likadana? Varför vill vi att alla ska vara likadana?
Jag upplever att just när det kommer till kroppens vikt och omfång finns det ett ideal som precis alla måste uppnå, oavsett hur man ser ut och vilka förutsättningar man har.
Vi hänvisar till hälsan. Det är inte nyttigt att äta pommes frites och feta såser och aldrig röra på sig. Sedan kommer slutsatsen: då blir man tjock!
Men är det tjockheten i sig som är problemet, eller hur kroppen mår på insidan?
Själv äter jag gärna pommes frites och feta såser och har inte rört på mig regelbundet någonsin nästan. Men inte en själ kommer på tanken att noja över min hälsa, för jag är ju smal.
Däremot kommer hälsouttalandena automatiskt så fort en tjock människa syns till: du måste träna! du måste äta grönsaker! du måste testa den här dieten! du måste sluta äta glass!
Då pratar vi om fullkomliga främlingar, om vilkas liv och leverne vi inte vet ett dugg.
Pyttsan. Om vi värnade om hälsan skulle vi uppmana alla att äta nyttigt och träna. Det är ju bra mål och strävanden för alla människor.
Men det enda jag hör är: Gå ner i vikt! Gå ner i vikt! Gå ner i vikt!
Jag har aldrig fått ett enda råd om hur jag ska få lite mer underhudsfett på min stackars kropp. De råden har jag fått leta upp och varenda källa jag hittat nämner hur ont det faktiskt är om dieter och träningsformer som handlar om att skapa mer hälsosam kroppsmassa på en undernärd kropp.
Men så fort jag går in på internet eller ut på stan möts jag som konsument av reklam som uppmanar mig att gå ner i vikt.
Det kallas fettfobi. Allt jag kan tänka är att i en annan värld hade det varit jag som sågs som äcklig, ohälsosam och lat av människor som inte känner mig.
2.8.13
Love you anyway
Idag är jag i gasen, det är väl för att jag varit så dålig på att blogga i kombination med att jag varit rejält arg de senaste dagarna (nej, det är inte pms, jag vet inte vad det är faktiskt men det är rätt gött, i synnerhet när det resulterar i bra blogginlägg).
Så innan jag drar the hell out of here (ska på spelning med Kristian Anttila) tänker jag förgylla era liv med en låt.
Jag vaknade till den här låten en morgon. Det var säkert ett år sedan eller mer nu. Grejen är att jag vaknade med glädje. Med glädje! Ni anar inte hur ovanligt det är för att vara jag.
"Love you anyway" gick rakt in i mitt hjärta. Varje ord (rimmen!) och varje klang i den här trudelutten tog mig helt på sängen (höhö).
Vi snackar pojkband.
Jag kollade upp videon och den gör mig bara ännu gladare. Väldigt homo med tanke på texten, men det fina i kråksången är att man kan tolka lite som man vill.
Det här är så catchy att jag inte vet vad. Jag tror att jag ska låta den här låten spelas på min begravning.
Okej, kanske inte. Men någon gång ska den spelas.
Nu till exempel:
Så innan jag drar the hell out of here (ska på spelning med Kristian Anttila) tänker jag förgylla era liv med en låt.
Jag vaknade till den här låten en morgon. Det var säkert ett år sedan eller mer nu. Grejen är att jag vaknade med glädje. Med glädje! Ni anar inte hur ovanligt det är för att vara jag.
"Love you anyway" gick rakt in i mitt hjärta. Varje ord (rimmen!) och varje klang i den här trudelutten tog mig helt på sängen (höhö).
Vi snackar pojkband.
Jag kollade upp videon och den gör mig bara ännu gladare. Väldigt homo med tanke på texten, men det fina i kråksången är att man kan tolka lite som man vill.
Det här är så catchy att jag inte vet vad. Jag tror att jag ska låta den här låten spelas på min begravning.
Okej, kanske inte. Men någon gång ska den spelas.
Nu till exempel:
Det är inte tanken som räknas
Nattklubben Berns sätter upp en föreställning där en av de medverkande spelar en svart kvinna. Tyvärr gick det inte att få tag på en svart skådespelare för rollen, så istället har en vit tjej målat sig med brunkräm i ansiktet för att efterlikna denna svarta karaktär.
Projektansvarig är nu, när problemet uppmärksammats, otroligt ledsen och bedyrar att det inte var meningen att någon skulle bli kränkt.
Och det är ju en väldig tur det. Hade hela poängen med tilltaget varit att kränka svarta människor så hade saken förstås varit etter värre.
Men en ursäkt förtar inte det faktum att det här ÄR kränkande.
Hur hade vi reagerat om en föreställning behövde en kvinna för en viktig roll, men istället valde att låta en man trä på sig kjolen för att "det fanns inga kvinnliga skådespelare tillgängliga"? Det hade varit löjligt, förnedrande och ytterst märkligt. Det här är till och med värre eftersom traditionen att vita människor målar sig svarta i syfte att förlöjliga ligger så nära oss historiskt.
Att projektledaren (och förhoppningsvis hela ensemblen) är ledsen och beklämd över reaktionerna är en klen tröst om de inte lär sig något av situationen.
Det här problemet tenderar att återkomma gång på gång och det slutar alltid på samma sätt: med oförstående.
Någon gör något eller säger något som uppfattas som kränkande. Utfallet kritiseras och diskuteras, och som ett brev på posten kommer svaret att ingen menade något illa.
Case closed.
Ingen menade ju något illa.
Och allt fortsätter.
Vi kan inte hålla på så här.
Gång på gång kommer människor undan med att de verkligen inte menade att kränka utan bara att vara roliga, göra något snällt eller säga sin mening.
Gång på gång blir slutsatsen att det är tanken som räknas, utan att några nya tankar verkar ha rotat sig i huvudet på den om uppenbarligen gjort en tankevurpa. Varför är det så svårt att ta till sig kritik? Man behöver inte hålla med eller göra avbön, men att lyssna är en bra start!
Istället sparkas det bakut och mantrat "jag vill faktiskt inget illa, jag är faktiskt snäll" upprepas envetet som om det var där problemet låg. Som om kritiken handlar om huruvida någon handlat med ont uppsåt eller ej och att det var det som avgjorde.
Faktum är att man kan ha världens ondaste avsikter men ändå påstå sig vilja väl. När vi godkänner varje självutnämnd välvilja istället för att ifrågasätta dess resultat är vi ut på hal is.
För det är inte tanken som räknas. Alla förtjänar att bli förlåtna men jag tror att de flesta känner igen tesen att förlåtelsen är möjlig att ge endast när den skyldige insett sitt brott och förstått hur hen handlat fel.
I dagens debattklimat är det få som orkar lyssna ordentligt på kritiken - den egna självbelåtenheten och rädslan för att se sig som något annat än felfri är så stor att det inte finns plats för att ifrågasätta sig själv. Kanske finns det inte heller utrymme att vara eftertänksam, att tvivla, att visa upp en kluvenhet i dagens hetsiga tävlingssamhälle.
Men isåfall behövs en förändring.
Det är väl jättebra att Berns ville lyfta fram en historisk kvinna som var svart i allt det vita. Det var en fin tanke. Men resultatet var inte bra, inte bra alls. Och det är resultatet som syns.
Projektansvarig är nu, när problemet uppmärksammats, otroligt ledsen och bedyrar att det inte var meningen att någon skulle bli kränkt.
Och det är ju en väldig tur det. Hade hela poängen med tilltaget varit att kränka svarta människor så hade saken förstås varit etter värre.
Men en ursäkt förtar inte det faktum att det här ÄR kränkande.
Hur hade vi reagerat om en föreställning behövde en kvinna för en viktig roll, men istället valde att låta en man trä på sig kjolen för att "det fanns inga kvinnliga skådespelare tillgängliga"? Det hade varit löjligt, förnedrande och ytterst märkligt. Det här är till och med värre eftersom traditionen att vita människor målar sig svarta i syfte att förlöjliga ligger så nära oss historiskt.
Att projektledaren (och förhoppningsvis hela ensemblen) är ledsen och beklämd över reaktionerna är en klen tröst om de inte lär sig något av situationen.
Det här problemet tenderar att återkomma gång på gång och det slutar alltid på samma sätt: med oförstående.
Någon gör något eller säger något som uppfattas som kränkande. Utfallet kritiseras och diskuteras, och som ett brev på posten kommer svaret att ingen menade något illa.
Case closed.
Ingen menade ju något illa.
Och allt fortsätter.
Vi kan inte hålla på så här.
Gång på gång kommer människor undan med att de verkligen inte menade att kränka utan bara att vara roliga, göra något snällt eller säga sin mening.
Gång på gång blir slutsatsen att det är tanken som räknas, utan att några nya tankar verkar ha rotat sig i huvudet på den om uppenbarligen gjort en tankevurpa. Varför är det så svårt att ta till sig kritik? Man behöver inte hålla med eller göra avbön, men att lyssna är en bra start!
Istället sparkas det bakut och mantrat "jag vill faktiskt inget illa, jag är faktiskt snäll" upprepas envetet som om det var där problemet låg. Som om kritiken handlar om huruvida någon handlat med ont uppsåt eller ej och att det var det som avgjorde.
Faktum är att man kan ha världens ondaste avsikter men ändå påstå sig vilja väl. När vi godkänner varje självutnämnd välvilja istället för att ifrågasätta dess resultat är vi ut på hal is.
För det är inte tanken som räknas. Alla förtjänar att bli förlåtna men jag tror att de flesta känner igen tesen att förlåtelsen är möjlig att ge endast när den skyldige insett sitt brott och förstått hur hen handlat fel.
I dagens debattklimat är det få som orkar lyssna ordentligt på kritiken - den egna självbelåtenheten och rädslan för att se sig som något annat än felfri är så stor att det inte finns plats för att ifrågasätta sig själv. Kanske finns det inte heller utrymme att vara eftertänksam, att tvivla, att visa upp en kluvenhet i dagens hetsiga tävlingssamhälle.
Men isåfall behövs en förändring.
Det är väl jättebra att Berns ville lyfta fram en historisk kvinna som var svart i allt det vita. Det var en fin tanke. Men resultatet var inte bra, inte bra alls. Och det är resultatet som syns.
Religion har en självklar plats i samhället
Religion i allmänhet har en väldigt mörk baksida. Genom hela världshistorien har religioner av alla slag ursäktat och uppmanat till krig, förtryck och våldshandlingar, den har skrivit lagar och utfört förbud som strider mot mänskliga rättigheter. Den har inskränkt och förmörkat människors världsbild och den har förvillat människor in i sekter och ren sinnessjukdom.
Men detta är inte allt. Religion har också förenat människor, spridit hopp och glädje, utgjort grunden för intressanta filosofiska diskussioner. Religion har tröstat i mörka stunder, den har kommit och gått i människors liv och den har uppmuntrat människor att bry sig om varandra och känna empati.
Man kan förstås skilja på religion och tro, men i ärlighetens namn tror jag att en sådan skiljelinje är lättare att dra i teorin än i praktiken. Människor tenderar att samla sig i grupper och utveckla gemensamma stammar från sina individuella tankefrön. Det som börjar med enskild tro fortsätter väldigt, väldigt ofta med en gemensam tro, en religion.
Samtidigt kan en enskild person tro så starkt på sin sak att hen väljer en destruktiv väg, oavsett om hen har en hel kyrka bakom sig eller bara sin egen skeva världssyn.
Varje gång jag hör människor uppröras över religionens farliga makt i världen blir jag bekymrad. Inte för att jag inte håller med: att personer med stort inflytande använder religionen för att förtrycka och fördöma och hänvisar till en Gud som långt ifrån alla tror på som ursäkt för sina handlingar är bedrövligt. Men att det skulle vara religionens fel tycker jag är en alldeles för enkel analys. En värld utan religion? För det första tror jag inte att det någonsin kommer att hända ens i en gyllene utopi, för det andra tror jag inte att ondskan börjar i religionen utan någon helt annanstans.
Jag tror nämligen inte att man kan utrota religion. Jag tror att religion kan liknas vid exempelvis ilska - det är något som vi alltid kommer att ha med oss och problemet är inte att det finns utan hur vi väljer att uttrycka det. Den som är arg kan välja att tala om det, skriva om det, använda det som kraft för att förändra något till det bättre. Den som är arg kan också välja att vara elak, slåss, kränka, kanske döda. Problemet där är inte ilskan, utan sättet den förvaltas på.
Visst kan religionen ha en förödande kraft i det att den är så omfattande, kan dra med så många på samma tåg och är så starkt knuten till livets stora frågor. Men den kan också vara förlösande, skapa sammanhang och gemenskap för en ensam människa, den kan tillföra något till kulturen och samhället utan att sitta på en styrande plats.
Vad tror du på? Gud? Allah? Reinkarnation? Änglar? Spöken? Ett fotbollslag? En politisk ideologi?
Är det fotbollens fel att det finns huliganer? Politiken och demokratins fel att gatstenar flyger och kängor sparkar in huvuden? Få skulle påstå att sambandet är så starkt att hela fenomenet måste försvinna från jordens yta. När det gäller andlig tro kommer däremot svaret snabbt: världen vore bättre utan all form av religion. Om det ändå vore så enkelt.
Vi behöver inte vara rädda för religion per se. Det vi ska se upp med är fundamentalister och inskränkta människor i alla miljöer och kulturer. Människor kommer alltid att tro på saker, alltid att förena sig och alltid att handla både gott och ont av olika anledningar.
Religionen hör inte hemma på maktposition men i ett demokratiskt samhälle bör det vara en självklarhet att alla former av religion får finnas till.
Hilda Dean Blomberg
Men detta är inte allt. Religion har också förenat människor, spridit hopp och glädje, utgjort grunden för intressanta filosofiska diskussioner. Religion har tröstat i mörka stunder, den har kommit och gått i människors liv och den har uppmuntrat människor att bry sig om varandra och känna empati.
Man kan förstås skilja på religion och tro, men i ärlighetens namn tror jag att en sådan skiljelinje är lättare att dra i teorin än i praktiken. Människor tenderar att samla sig i grupper och utveckla gemensamma stammar från sina individuella tankefrön. Det som börjar med enskild tro fortsätter väldigt, väldigt ofta med en gemensam tro, en religion.
Samtidigt kan en enskild person tro så starkt på sin sak att hen väljer en destruktiv väg, oavsett om hen har en hel kyrka bakom sig eller bara sin egen skeva världssyn.
Varje gång jag hör människor uppröras över religionens farliga makt i världen blir jag bekymrad. Inte för att jag inte håller med: att personer med stort inflytande använder religionen för att förtrycka och fördöma och hänvisar till en Gud som långt ifrån alla tror på som ursäkt för sina handlingar är bedrövligt. Men att det skulle vara religionens fel tycker jag är en alldeles för enkel analys. En värld utan religion? För det första tror jag inte att det någonsin kommer att hända ens i en gyllene utopi, för det andra tror jag inte att ondskan börjar i religionen utan någon helt annanstans.
Jag tror nämligen inte att man kan utrota religion. Jag tror att religion kan liknas vid exempelvis ilska - det är något som vi alltid kommer att ha med oss och problemet är inte att det finns utan hur vi väljer att uttrycka det. Den som är arg kan välja att tala om det, skriva om det, använda det som kraft för att förändra något till det bättre. Den som är arg kan också välja att vara elak, slåss, kränka, kanske döda. Problemet där är inte ilskan, utan sättet den förvaltas på.
Visst kan religionen ha en förödande kraft i det att den är så omfattande, kan dra med så många på samma tåg och är så starkt knuten till livets stora frågor. Men den kan också vara förlösande, skapa sammanhang och gemenskap för en ensam människa, den kan tillföra något till kulturen och samhället utan att sitta på en styrande plats.
Vad tror du på? Gud? Allah? Reinkarnation? Änglar? Spöken? Ett fotbollslag? En politisk ideologi?
Är det fotbollens fel att det finns huliganer? Politiken och demokratins fel att gatstenar flyger och kängor sparkar in huvuden? Få skulle påstå att sambandet är så starkt att hela fenomenet måste försvinna från jordens yta. När det gäller andlig tro kommer däremot svaret snabbt: världen vore bättre utan all form av religion. Om det ändå vore så enkelt.
Vi behöver inte vara rädda för religion per se. Det vi ska se upp med är fundamentalister och inskränkta människor i alla miljöer och kulturer. Människor kommer alltid att tro på saker, alltid att förena sig och alltid att handla både gott och ont av olika anledningar.
Religionen hör inte hemma på maktposition men i ett demokratiskt samhälle bör det vara en självklarhet att alla former av religion får finnas till.
Hilda Dean Blomberg
14.7.13
Deep Dark Robot
Mer musik, säger ni?
Jamen visst, jag fixar.
Har ni hört uttrycket "one hit wonder"? Det betyder (om ni inte orkar klicka länken / vill höra mina egna ord) att ett band eller en artist slår igenom som tusan med en riktigt bra låt och sen försvinner ur det allmänna rampljuset för all framtid.
Länge trodde jag att det också betydde att bandet eller artisten hade en väldig flax vid ett låtskrivartillfälle, medan resten av materialet var mer eller mindre skit. Jag kopplade ihop one hit wonder-fenomenet med ointressanta artister som dyker upp en enda gång i melodifestivalen med en enda radiodänga och sen lever på det i ett par år, eller vinner typ Idol och får spelas på radio hela sommaren tills hösten kommer och folk är som fiskar på land efter nån ny musik för sina sönderlyssnade öron.
Vad jävla fördomsfullt och dumt av mig.
Och av er, om ni tänker likadant.
Jag har tidigare skrivit om att Sinead O'Connor är så mycket mer än Prince-hiten "Nothing compares 2 U" och jag kommer med all sannolikhet blogga om hur A-ha låter när de inte sjunger "Take on me".
Men först: Linda Perry.
Linda Perry har haft flera namn och projekt, det mest kända torde vara 4 Non Blondes. Ja, nu minns ni, va? "What's up" heter låten som spelades överallt i början av 90-talet och Linda är förstås sångerskan med den kraftfulla rösten. Fruktansvärt bra låt det där.
4 Non Blondes släppte en skiva, den andra kom aldrig ut och deras enda hit var "What's up". Så synd, med tanke på att hela "Bigger, better, faster, more!" är en väldigt bra skiva.
Och bättre blir det. Lyssna på Lindas soloskiva "In flight" från 1995, eller projektet Deep Dark Robot, som hon har ihop med trummisen Tony Tornay.
Deep Dark Robots låtar, kompletta med videos och allt kan ni lyssna på här.
Jag har haft "It fucking hurts" i huvudet i flera dagar nu. Det börjar bli påfrestande men det är okej för det är en riktigt grym låt.
Ja, vad bra det är! Eller hur! Lyssna lyssna lyssna.
Jamen visst, jag fixar.
Har ni hört uttrycket "one hit wonder"? Det betyder (om ni inte orkar klicka länken / vill höra mina egna ord) att ett band eller en artist slår igenom som tusan med en riktigt bra låt och sen försvinner ur det allmänna rampljuset för all framtid.
Länge trodde jag att det också betydde att bandet eller artisten hade en väldig flax vid ett låtskrivartillfälle, medan resten av materialet var mer eller mindre skit. Jag kopplade ihop one hit wonder-fenomenet med ointressanta artister som dyker upp en enda gång i melodifestivalen med en enda radiodänga och sen lever på det i ett par år, eller vinner typ Idol och får spelas på radio hela sommaren tills hösten kommer och folk är som fiskar på land efter nån ny musik för sina sönderlyssnade öron.
Vad jävla fördomsfullt och dumt av mig.
Och av er, om ni tänker likadant.
Jag har tidigare skrivit om att Sinead O'Connor är så mycket mer än Prince-hiten "Nothing compares 2 U" och jag kommer med all sannolikhet blogga om hur A-ha låter när de inte sjunger "Take on me".
Men först: Linda Perry.
Linda Perry har haft flera namn och projekt, det mest kända torde vara 4 Non Blondes. Ja, nu minns ni, va? "What's up" heter låten som spelades överallt i början av 90-talet och Linda är förstås sångerskan med den kraftfulla rösten. Fruktansvärt bra låt det där.
4 Non Blondes släppte en skiva, den andra kom aldrig ut och deras enda hit var "What's up". Så synd, med tanke på att hela "Bigger, better, faster, more!" är en väldigt bra skiva.
Och bättre blir det. Lyssna på Lindas soloskiva "In flight" från 1995, eller projektet Deep Dark Robot, som hon har ihop med trummisen Tony Tornay.
Deep Dark Robots låtar, kompletta med videos och allt kan ni lyssna på här.
Jag har haft "It fucking hurts" i huvudet i flera dagar nu. Det börjar bli påfrestande men det är okej för det är en riktigt grym låt.
Ja, vad bra det är! Eller hur! Lyssna lyssna lyssna.
10.7.13
If you find yourself caught in love
Jag är lite efter.
Har alltid varit dålig på att vara nördig, i synnerhet när det gäller musik. Det går sjukt långsamt - kan tex vara övertygad om att jag skulle älska en viss artist (baserat på att jag hört ett par låtar och tycker att artisten verkar ball) men dröja flera år (skojar inte) med att börja lyssna på allvar.
Mitt favvoband, Belle & Sebastian (och nej, jag vet inte vad medlemmarna heter utöver Stuart Murdoch, orka fylla hjärnan med ännu mer info än vad som krävs för att överleva), har gjort filmmusik (för sex år sedan, hej hej här kommer jag med latest news!) till en bögfilm som verkar helt okej.
Obs varning folk pussas mm (ni kan säkert inte ens se videon utan att logga in och bekräfta att ni är vuxna och klarar av att beskåda denna styggelse):
Erkänn bra låt! Ja, den var ju inte ny, bara videon/filmen som inte heller var ny.
Jarå. En annan gång kanske jag dravlar en lång historia om hur jag mötte Belle & Sebastian och found myself caught in love med deras musik, men inte ikväll.
Sorry för old news.
Nu ska jag sova.
Imorgon på bloggen: Senaste nytt - Thomas Edison presenterar sin nya uppfinning glödlampan!
Stay tuned och sov gott.
Har alltid varit dålig på att vara nördig, i synnerhet när det gäller musik. Det går sjukt långsamt - kan tex vara övertygad om att jag skulle älska en viss artist (baserat på att jag hört ett par låtar och tycker att artisten verkar ball) men dröja flera år (skojar inte) med att börja lyssna på allvar.
Mitt favvoband, Belle & Sebastian (och nej, jag vet inte vad medlemmarna heter utöver Stuart Murdoch, orka fylla hjärnan med ännu mer info än vad som krävs för att överleva), har gjort filmmusik (för sex år sedan, hej hej här kommer jag med latest news!) till en bögfilm som verkar helt okej.
Obs varning folk pussas mm (ni kan säkert inte ens se videon utan att logga in och bekräfta att ni är vuxna och klarar av att beskåda denna styggelse):
Jarå. En annan gång kanske jag dravlar en lång historia om hur jag mötte Belle & Sebastian och found myself caught in love med deras musik, men inte ikväll.
Sorry för old news.
Nu ska jag sova.
Imorgon på bloggen: Senaste nytt - Thomas Edison presenterar sin nya uppfinning glödlampan!
Stay tuned och sov gott.
Positivt tänkande
Egentligen tror jag att om det finns två olika sorters människor så går gränsen mellan de som kan klassas som optimister och de som är mer pessimistiskt lagda.
Jag tror att det är svårt för - såklart tror jag det, jag är ju själv pessimist - att bygga om sin hjärna så pass att man installerar motsatsen till sin egen livssyn.
Är man pessimist kanske man rentav tjänar på att lära sig leva med det, snarare än att försöka tänka positivt mot sin vilja. Pessimism behöver inte vara så hemskt. Säger jag...
Jo, jag är ju pessimist. På sätt och vis positiv och hoppfull, men i grund och botten mer svartsynt och tvivlande till min natur.
Men jag försöker jobba med de negativa tankar som skadar mig eller andra. Sådana finns ju. Kanske går det att vara en sund pessimist, men sådana saker som dålig självkänsla och överdriven oro och ångest gör ju ingen som helst nytta.
En sak jag aldrig fått klart för mig är vad man ska tänka på när man tänker positivt.
Det står alldeles klart att jag behöver mota ut de negativa tankarna ur mitt tanke-synfält. Det är jag helt på det klara med. Men för att bli av med en tanke måste man ersätta den med en annan.
Jag ser och känner igen en destruktiv tankegång, men för att verkligen kunna avväpna den ordentligt skulle jag behöva något att fylla ut tomrummet med.
Det saknar jag i dagsläget.
Eller vad säger ni? Hur brukar ni tänka?
Ibland rabblar jag "solen skiner, solen skiner" för mig själv. Inte för att jag bryr mig om att solen skiner, men det är ju en sån där sak som folk brukar tycka är positivt och trevligt och eftersom jag inte har något bättre att komma med får det duga.
Ett tag hade jag en väldigt enkel "dam-dam-dadadadadam"-melodi som jag nötade in i skallen och plockade fram varje gång jag ville få tyst på något otrevligt där inne.
Men det är ju ganska löjligt, tycker ni inte?
Jag kanske borde sätta mig och lista allt positivt jag kan tänka på så att jag har något att gå på när det kniper.
Fast det känns svårt. Ingenting väger liksom tillräckligt tungt.
Jag brukar tänka på det när jag luktar på blommor eller äter glass. Det är ju trevliga sysslor, men det löser inte mina problem. Jag är jättebra på att leva i nuet, men runt hörnet väntar ju samma trubbel och grubbel som alltid.
Positivt tänkande kanske helt enkelt inte är vad jag behöver.
Eller så har jag missuppfattat vad det går ut på.
Jag tror att det är svårt för - såklart tror jag det, jag är ju själv pessimist - att bygga om sin hjärna så pass att man installerar motsatsen till sin egen livssyn.
Är man pessimist kanske man rentav tjänar på att lära sig leva med det, snarare än att försöka tänka positivt mot sin vilja. Pessimism behöver inte vara så hemskt. Säger jag...
Jo, jag är ju pessimist. På sätt och vis positiv och hoppfull, men i grund och botten mer svartsynt och tvivlande till min natur.
Men jag försöker jobba med de negativa tankar som skadar mig eller andra. Sådana finns ju. Kanske går det att vara en sund pessimist, men sådana saker som dålig självkänsla och överdriven oro och ångest gör ju ingen som helst nytta.
En sak jag aldrig fått klart för mig är vad man ska tänka på när man tänker positivt.
Det står alldeles klart att jag behöver mota ut de negativa tankarna ur mitt tanke-synfält. Det är jag helt på det klara med. Men för att bli av med en tanke måste man ersätta den med en annan.
Jag ser och känner igen en destruktiv tankegång, men för att verkligen kunna avväpna den ordentligt skulle jag behöva något att fylla ut tomrummet med.
Det saknar jag i dagsläget.
Eller vad säger ni? Hur brukar ni tänka?
Ibland rabblar jag "solen skiner, solen skiner" för mig själv. Inte för att jag bryr mig om att solen skiner, men det är ju en sån där sak som folk brukar tycka är positivt och trevligt och eftersom jag inte har något bättre att komma med får det duga.
Ett tag hade jag en väldigt enkel "dam-dam-dadadadadam"-melodi som jag nötade in i skallen och plockade fram varje gång jag ville få tyst på något otrevligt där inne.
Men det är ju ganska löjligt, tycker ni inte?
Jag kanske borde sätta mig och lista allt positivt jag kan tänka på så att jag har något att gå på när det kniper.
Fast det känns svårt. Ingenting väger liksom tillräckligt tungt.
Jag brukar tänka på det när jag luktar på blommor eller äter glass. Det är ju trevliga sysslor, men det löser inte mina problem. Jag är jättebra på att leva i nuet, men runt hörnet väntar ju samma trubbel och grubbel som alltid.
Positivt tänkande kanske helt enkelt inte är vad jag behöver.
Eller så har jag missuppfattat vad det går ut på.
5.7.13
Not another katastroffilm
Har ni tänkt på att alla hollywoodska katastroffilmer är exakt likadana?
Jag har faktiskt tänkt på det.
Och visst, det kanske inte är så konstigt med tanke på att Hollywood är Hollywood, filmbranschen som har tagit ställning och satt ner foten ordentligt mot destruktiva krafter såsom nytänkande och mångfald.
Att en romantisk komedi står och faller med huruvida den klantiga pojken möter den snygga flickan och en actionfilm kräver en god amerikan och en ond utlänning är liksom inskrivet i stadgarna och inte så lätt att ändra på.
Men just när det gäller katastroffilm trodde jag i min enfald att så länge man håller sig till de obligatoriska utomjordingarna, jättemonstren, naturkatastroferna eller vad det nu må vara som hotar så skulle själva intrigen i övrigt vara någorlunda fri.
Av allt att döma har jag gjort en grov missberäkning angående denna genre.
Jag har sett några katastroffilmer i mitt liv. Inte överdrivet många eftersom jag börjat tröttna på just likformigheten. Allt för många gånger har jag sett samma mönster upprepa sig.
Nu talar jag inte om att det alltid utspelar sig i New York eller andra amerikanska städer, att utomjordingarna alltid är onda, att allt alltid händer helt plötsligt som en blixt från klar himmel eller att det alltid lugnar sig på slutet och att hjälten överlever.
Allt det där kan jag köpa.
Det är något annat jag reagerat på, ett underliggande tema som rapas upp varenda gång jorden hotas av olycka och lidande (utöver den olycka och det lidande som redan pågår ständigt i de fattiga delarna av världen).
Vi kan kalla det Tema Familjen.
För att nå kriterierna för en hollywoodsk katastroffilm krävs följande:
1. En hotande katastrof.
2. En manlig hjälte som måste rädda sitt/sina barn + rädda sitt äktenskap.
Extrapoäng om:
A. Hjältens barn finns på en extremt svåråtkomlig plats dit han måste ta sig.
B. Äktenskapet redan är kvaddat men lagas mirakulöst i slutet av filmen.
ALLTID.
Ja, okej, det finns antagligen undantag, men det här händer tillräckligt ofta för att jag ska helt tappa lusten att se en katastroffilm eftersom jag redan vet allt som kommer att hända.
Inte bara vet jag att huvudpersonen kommer att överleva mot alla odds (den förutsättningen är ju regel nummer ett i princip alla filmer). Inte bara har jag räknat ut att väldigt många andra kommer att duka under och att många hus kommer att störta och flygplan kommer att sprängas och kaotiska bilköer kommer att uppstå och nyhetssändningar kommer att brytas mitt i. Inte bara är jag redan från början inbegripen med att specialeffekterna kommer att hagla medan en pressad president sitter på sitt kontor och planerar för sin egen bekväma och hemlighållna flykt.
Allt det här känns liksom helt okej när jag sätter mig i biostolen eller hemma i soffan.
Det som stör mig är att jag redan vet allt om huvudpersonen och hans liv. Att katastroferna må variera från kärnkraftsmuterade havsmonster till brinnande kometer men huvudpersonen är alltid en exakt kopia av snubben i den förra katastroffilmen. Det är alltid en slätstruken, heroisk familjefar som på slutet blir ihop med en lika slätstruken kvinna (förslagsvis sitt ex så kan barnen gråta glädjetårar inte för att de överlevt men för att mamma och pappa är kära igen). Att det alltid ska tryckas in äktenskapspropaganda i varenda rulle om jordens undergång (fatta symboliken: det gifta paret skiljer sig och Gud går bananas över hela jorden!). Att jag redan sett hela storyn från början till slut ett oräkneligt antal gånger och det enda som skiljer är... ingenting.
VARFÖR ska jag då se den här filmen också?
Har ni sett Day after tomorrow?
Har ni sett 2012?
Har ni sett Volcano?
Har ni sett Independence Day?
Har ni sett Flood?
Har ni sett Världarnas krig?
Har ni sett Earthquake in New York?
Har ni sett Meltdown?
Se en av dem, det räcker.
Snart kommer World War Z på bio. Den handlar om en katastrof som hotar jorden. Brad Pitt spelar pappan som försöker rädda sin familj. Jag var lite sugen på att se World War Z tills jag drog mig till minnes att jag ju redan sett den flera gånger. Där sparade jag en hundring!
Jag har faktiskt tänkt på det.
Och visst, det kanske inte är så konstigt med tanke på att Hollywood är Hollywood, filmbranschen som har tagit ställning och satt ner foten ordentligt mot destruktiva krafter såsom nytänkande och mångfald.
Att en romantisk komedi står och faller med huruvida den klantiga pojken möter den snygga flickan och en actionfilm kräver en god amerikan och en ond utlänning är liksom inskrivet i stadgarna och inte så lätt att ändra på.
Men just när det gäller katastroffilm trodde jag i min enfald att så länge man håller sig till de obligatoriska utomjordingarna, jättemonstren, naturkatastroferna eller vad det nu må vara som hotar så skulle själva intrigen i övrigt vara någorlunda fri.
Av allt att döma har jag gjort en grov missberäkning angående denna genre.
Jag har sett några katastroffilmer i mitt liv. Inte överdrivet många eftersom jag börjat tröttna på just likformigheten. Allt för många gånger har jag sett samma mönster upprepa sig.
Nu talar jag inte om att det alltid utspelar sig i New York eller andra amerikanska städer, att utomjordingarna alltid är onda, att allt alltid händer helt plötsligt som en blixt från klar himmel eller att det alltid lugnar sig på slutet och att hjälten överlever.
Allt det där kan jag köpa.
Det är något annat jag reagerat på, ett underliggande tema som rapas upp varenda gång jorden hotas av olycka och lidande (utöver den olycka och det lidande som redan pågår ständigt i de fattiga delarna av världen).
Vi kan kalla det Tema Familjen.
För att nå kriterierna för en hollywoodsk katastroffilm krävs följande:
1. En hotande katastrof.
2. En manlig hjälte som måste rädda sitt/sina barn + rädda sitt äktenskap.
Extrapoäng om:
A. Hjältens barn finns på en extremt svåråtkomlig plats dit han måste ta sig.
B. Äktenskapet redan är kvaddat men lagas mirakulöst i slutet av filmen.
ALLTID.
Ja, okej, det finns antagligen undantag, men det här händer tillräckligt ofta för att jag ska helt tappa lusten att se en katastroffilm eftersom jag redan vet allt som kommer att hända.
Inte bara vet jag att huvudpersonen kommer att överleva mot alla odds (den förutsättningen är ju regel nummer ett i princip alla filmer). Inte bara har jag räknat ut att väldigt många andra kommer att duka under och att många hus kommer att störta och flygplan kommer att sprängas och kaotiska bilköer kommer att uppstå och nyhetssändningar kommer att brytas mitt i. Inte bara är jag redan från början inbegripen med att specialeffekterna kommer att hagla medan en pressad president sitter på sitt kontor och planerar för sin egen bekväma och hemlighållna flykt.
Allt det här känns liksom helt okej när jag sätter mig i biostolen eller hemma i soffan.
Det som stör mig är att jag redan vet allt om huvudpersonen och hans liv. Att katastroferna må variera från kärnkraftsmuterade havsmonster till brinnande kometer men huvudpersonen är alltid en exakt kopia av snubben i den förra katastroffilmen. Det är alltid en slätstruken, heroisk familjefar som på slutet blir ihop med en lika slätstruken kvinna (förslagsvis sitt ex så kan barnen gråta glädjetårar inte för att de överlevt men för att mamma och pappa är kära igen). Att det alltid ska tryckas in äktenskapspropaganda i varenda rulle om jordens undergång (fatta symboliken: det gifta paret skiljer sig och Gud går bananas över hela jorden!). Att jag redan sett hela storyn från början till slut ett oräkneligt antal gånger och det enda som skiljer är... ingenting.
VARFÖR ska jag då se den här filmen också?
Har ni sett Day after tomorrow?
Har ni sett 2012?
Har ni sett Volcano?
Har ni sett Independence Day?
Har ni sett Flood?
Har ni sett Världarnas krig?
Har ni sett Earthquake in New York?
Har ni sett Meltdown?
Se en av dem, det räcker.
Snart kommer World War Z på bio. Den handlar om en katastrof som hotar jorden. Brad Pitt spelar pappan som försöker rädda sin familj. Jag var lite sugen på att se World War Z tills jag drog mig till minnes att jag ju redan sett den flera gånger. Där sparade jag en hundring!
2.7.13
Veckans lästips
Egentligen ville jag lätta upp lite med att skriva något käckt som inte är ännu en feministisk samhällsanalys. Men näh. Så jag bidrar med en länk istället.
KLICKA HÄR --> Du har vunnit en miljon! Nej, skojar bara, men klicka och läs. <-- KLICKA HÄR
Ni måste läsa PK-Maffian. Nej, ni måste förstås inte men ju fler som läser desto bättre för det är en av de absolut bästa, roligaste och framförallt viktigaste bloggarna just nu.
Läääääääääz.
KLICKA HÄR --> Du har vunnit en miljon! Nej, skojar bara, men klicka och läs. <-- KLICKA HÄR
Ni måste läsa PK-Maffian. Nej, ni måste förstås inte men ju fler som läser desto bättre för det är en av de absolut bästa, roligaste och framförallt viktigaste bloggarna just nu.
Läääääääääz.
Steget innan
Jag sitter här och tänker på en sak som är ganska så viktig. Liv Strömquist har underhållit och inspirerat mig med sitt sommarprat, först om mens och skam, sedan om att våga skapa och ta plats med sina alster trots att det inte ingår i den kvinnliga rollen.
Jag tar fasta på det senare temat här.
Alla människor är olika. Somliga har ett gott självförtroende, andra är mer osäkra på sig själva. Liv Strömquist kritiserar konkurrenssituationer inom kultur och hävdar att vi alla redan har en jury i huvudet som klankar ner på alla våra idéer och tankar. I synnerhet tjejer har den där juryn, menar Liv.
Jag håller med henne om det. Jag kan förstås inte veta vilka tankar som rör sig inuti världens alla tjejhuvuden, men jag tror att en förklaring till att tjejer är mer sällsynta på olika områden där man ska synas och höras är just att steget är längre för tjejer, vilket grundar sig i ett dåligt självförtroende.
Jag har själv haft en väldigt hård och elak jury i huvudet som gjort att jag tvekat inför att ens försöka.
Den här juryn, den bryr sig inte så mycket om vad som faktiskt är bra eller dåligt. Den har ingen utbildning, den är inte professionell och har ingen egentlig behörighet att analysera och bedöma vad vi åstadkommer. Ändå sitter den där och hörs.
Den styr oss.
I världen utanför kan vi tala om kvaliteten på kultur och skapande. När vi är framme vid de större arenorna och ska välja vem som får pris, vem som får bidrag, vem som får synas och höras, då kan vi hävda att kvaliteten är viktigare än vem som ligger bakom.
Men sållandet börjar tidigare än så. Den börjar på amatörstadiet.
Det finns ett steg vi alla måste ta för att komma framåt, bli bättre, åstadkomma något större. Det första steget. För att ta det steget måste vi i viss grad vara omedvetna om våra egna brister.
För ingen är bra från början. Det är ett under om den som för första gången sätter sig vid ett piano kan spela som en mozart. Det händer, men är otroligt ovanligt. Inte en bråkdel av alla som sysslar med musik började som proffs. Samma sak inom alla andra områden. Vi börjar som amatörer.
Men för mig, och för många andra, har det första steget känts otäckt att ta. Det har varit pinsamt, känts onödigt, löjligt, det har gett upphov till negativa tankar som tvingat mig att låta bli.
Det här sättet att tänka är jag ganska så säker på är mycket vanligare hos tjejer än hos killar. Jag grundar den uppfattningen på hur många killar som gör saker fast de är halvbra eller rentav riktigt usla på det. De har inte samma beska, griniga jury i huvudet. Jag antar att de istället har en jury som säger "kör hårt, det här bli jättebra!". Att det sedan inte blir så bra gör ingenting, det är bara att gå vidare och försöka igen.
Att vara dålig på något men göra det ändå är inte fel - det är tvärtom jättebra! Den som provar sig fram kan bli bättre och bättre, till och med riktigt duktig. Men även om det inte händer så har en glad amatör roligt under tiden och stärker dessutom sitt självförtroende.
Väldigt sällan ser jag tjejer med samma engagemang och tro på sig själva gå in i något som de kanske inte helt kan hantera och med glädje presentera något som på sin höjd funkar.
Orsakerna kan vara många. Dåligt självförtroende, aka rädsla att misslyckas samt överdriven självmedvetenhet och självkritik, är antagligen en.
Det här är genomgående i hela samhället. Kvinnor vill inte ta plats - de har ju ingenting att komma med. Kvinnor vill inte synas och höras - de är väl inte så mycket att lyssna på. Kvinnor vågar inte prova - de kan ju göra fel, de kan underprestera.
Folk undrar varför kvinnor inte bara blir lite bättre på att löneförhandla, så att de kan få upp sina löner till männens nivå?
Jag har läst undersökningar som visar att män och kvinnor ger helt olika förslag på ingångslön när de blir tillfrågade - kvinnorna lägger sig lägre och männen högre. Männen har inställningen att de är duktiga, att de kan prestera, att deras insats är värdefull. Kvinnorna lyder under jante och tycker att det är onödigt att gapa efter mycket.
Folk undrar varifrån det här dåliga självförtroendet kommer.
Ja, det kan man ju fundera på. Teorierna är många. Att det skulle vara en ren slump och något som kvinnorna själva helt enkelt måste kollektivt lägga av med är den sämsta, tycker jag. Vad tycker ni?
Jag tar fasta på det senare temat här.
Alla människor är olika. Somliga har ett gott självförtroende, andra är mer osäkra på sig själva. Liv Strömquist kritiserar konkurrenssituationer inom kultur och hävdar att vi alla redan har en jury i huvudet som klankar ner på alla våra idéer och tankar. I synnerhet tjejer har den där juryn, menar Liv.
Jag håller med henne om det. Jag kan förstås inte veta vilka tankar som rör sig inuti världens alla tjejhuvuden, men jag tror att en förklaring till att tjejer är mer sällsynta på olika områden där man ska synas och höras är just att steget är längre för tjejer, vilket grundar sig i ett dåligt självförtroende.
Jag har själv haft en väldigt hård och elak jury i huvudet som gjort att jag tvekat inför att ens försöka.
Den här juryn, den bryr sig inte så mycket om vad som faktiskt är bra eller dåligt. Den har ingen utbildning, den är inte professionell och har ingen egentlig behörighet att analysera och bedöma vad vi åstadkommer. Ändå sitter den där och hörs.
Den styr oss.
I världen utanför kan vi tala om kvaliteten på kultur och skapande. När vi är framme vid de större arenorna och ska välja vem som får pris, vem som får bidrag, vem som får synas och höras, då kan vi hävda att kvaliteten är viktigare än vem som ligger bakom.
Men sållandet börjar tidigare än så. Den börjar på amatörstadiet.
Det finns ett steg vi alla måste ta för att komma framåt, bli bättre, åstadkomma något större. Det första steget. För att ta det steget måste vi i viss grad vara omedvetna om våra egna brister.
För ingen är bra från början. Det är ett under om den som för första gången sätter sig vid ett piano kan spela som en mozart. Det händer, men är otroligt ovanligt. Inte en bråkdel av alla som sysslar med musik började som proffs. Samma sak inom alla andra områden. Vi börjar som amatörer.
Men för mig, och för många andra, har det första steget känts otäckt att ta. Det har varit pinsamt, känts onödigt, löjligt, det har gett upphov till negativa tankar som tvingat mig att låta bli.
Det här sättet att tänka är jag ganska så säker på är mycket vanligare hos tjejer än hos killar. Jag grundar den uppfattningen på hur många killar som gör saker fast de är halvbra eller rentav riktigt usla på det. De har inte samma beska, griniga jury i huvudet. Jag antar att de istället har en jury som säger "kör hårt, det här bli jättebra!". Att det sedan inte blir så bra gör ingenting, det är bara att gå vidare och försöka igen.
Att vara dålig på något men göra det ändå är inte fel - det är tvärtom jättebra! Den som provar sig fram kan bli bättre och bättre, till och med riktigt duktig. Men även om det inte händer så har en glad amatör roligt under tiden och stärker dessutom sitt självförtroende.
Väldigt sällan ser jag tjejer med samma engagemang och tro på sig själva gå in i något som de kanske inte helt kan hantera och med glädje presentera något som på sin höjd funkar.
Orsakerna kan vara många. Dåligt självförtroende, aka rädsla att misslyckas samt överdriven självmedvetenhet och självkritik, är antagligen en.
Det här är genomgående i hela samhället. Kvinnor vill inte ta plats - de har ju ingenting att komma med. Kvinnor vill inte synas och höras - de är väl inte så mycket att lyssna på. Kvinnor vågar inte prova - de kan ju göra fel, de kan underprestera.
Folk undrar varför kvinnor inte bara blir lite bättre på att löneförhandla, så att de kan få upp sina löner till männens nivå?
Jag har läst undersökningar som visar att män och kvinnor ger helt olika förslag på ingångslön när de blir tillfrågade - kvinnorna lägger sig lägre och männen högre. Männen har inställningen att de är duktiga, att de kan prestera, att deras insats är värdefull. Kvinnorna lyder under jante och tycker att det är onödigt att gapa efter mycket.
Folk undrar varifrån det här dåliga självförtroendet kommer.
Ja, det kan man ju fundera på. Teorierna är många. Att det skulle vara en ren slump och något som kvinnorna själva helt enkelt måste kollektivt lägga av med är den sämsta, tycker jag. Vad tycker ni?
Naturliga kvinnor är lite som att kleta in offentliga platser med sin diarré
Äckliga saker är alltid äckliga saker. Som till exempel pruttar, ingrodd svett eller kräks. Det händer alla, men det är ganska så äckligt när det händer.
Men det är en väldigt stor skillnad på äcklet om det kommer från en kvinna eller en man. Har ni tänkt på det?
Äckligheten är något naturligt. Vi kan oftast inte hjälpa att vi är lite äckliga, det är naturen som har skapt oss sådana. Både män och kvinnor skapades med förmågan att svettas, dregla, bajsa och lukta illa ur munnen.
För allas trevnad kan man vidta vissa åtgärder för att minska på eventuell äcklighet. Man kan duscha lite då och då när man känner att det börjar lukta i armhålorna. Man kan vänta med att fisa tills man är ensam i rummet. Man kan välja att kissa i toalettstolen och sedan spola, istället för att kissa mot en vägg i stan som många kommer att gå förbi och känna ens kissdoft från.
Ändå finns det helt andra krav på kvinnor att ta hand om sin äcklighet än det finns på män. Det finns så många krav att till och med det som inte är särskilt äckligt måste elimineras.
Detta samtidigt som män har ganska så fritt spelrum att leva ut sin äcklighet. Svettfläckar på skjortan? Oj, inte så trevligt, men okej - du är faktiskt man och svett är naturligt. Pruttade du högt? Pinigt, men gör ett skämt av det så skrattar folk med dig istället för mot dig. Kissnödig? Varsågod, här är en husvägg!
En hel del saker som är naturliga och från början inte särskilt äckliga har av någon anledning fått en absolut noll tolerans-stämpel när det förekommer hos kvinnor.
I vissa fall rör sig om saker som inte bara accepteras lättare hos män, utan till och med ses som självklara och inte ett dugg konstiga. Ingenting man tänker på. Men ytterst anmärkningsvärt om det syns hos en kvinna!
Vi har till exempel brösten.
Kvinnor och män har båda bröst. De ser lite olika ut, men synen på dem är ännu mer olik!
Mäns bröst är ungefär som deras axlar, knän eller andra delar av kroppen som man generellt inte har några starka åsikter om. Visst kan man diskutera hur denna del av kroppen "bör" se ut och när det är okej att blotta den, men det är just det - det finns tillfällen när det är helt okej att blotta den.
Kvinnor har ingen lista på offentliga platser eller situationer när tröjan med fördel kan tas av. Den enda gången det är okej är om man är med i en porrfilm eller blir fotad av en porrfotograf (och även då får man förstås vara beredd på att ta kritik för det).
Nu är det ju så här att kvinnor ibland får barn som de vill amma. För att amma krävs ett bröst. Då lyder regeln: stanna hemma! Det spelar ingen roll att du redan suttit instängd hemma i tre veckor och behöver gå ut en stund. Kan det hända att du behöver ta fram tutten i ett par minuter? Stanna då för guds skull hemma och utsätt inte dina medmänniskor för detta hemska!
Bröst är naturliga. Och för män är det naturliga något okontroversiellt och helt okej. För kvinnor är det en styggelse att vara naturlig. En styggelse! Skyl dig, kvinna!
Sedan har vi ett annat naturligt men ack så problematiskt fenomen: hår.
När pojkar och flickor kommer i puberteten börjar deras kroppar gro ut hår runt könet, i armhålorna, på bröstet (fun fact! did you know that kvinnor också har hår på bröstet?), i ansiktet (åter igen, händer även kvinnor) och en massa andra platser där man inte riktigt förstår varför man egentligen ska ha något hår.
För män är detta ungefär som att ha tänder i munnen. För kvinnor är detta ungefär som att alla ens tänder skulle bli bruna och sneda och alltid lukta gammal kompost.
Lustigt va?
Att något som händer både kvinnor och män kan få så olika resultat. Att något som är naturligt får förbli naturligt om man är man, men ses som det mest onaturliga och sjuka som finns om man är kvinna.
På sina håll ifrågasätts den här dikotomin. För egentligen är den ju ganska absurd. Hur kan det komma sig att något så naturligt och vanligt som hår eller bröst ses som något som måste döljas och förnekas hos kvinnor? Hur kan det komma sig att reaktionerna är så starka gentemot bröstexponering och hårväxt hos kvinnor samtidigt som det accepteras fullt ut hos män?
Den absolut vanligaste argumentet när någon för saken på tal är att det är Äckligt.
Anledningen att kvinnor inte borde ha hår är för att det faktiskt är Äckligt för andra att se. Anledningen till att kvinnor ska undvika att amma offentligt eller av andra skäl visa brösten är att det faktiskt är Äckligt för andra att se.
Äckligt! Eller pratar vi om en man? Jaha, men då är det ju lugnt.
Svett luktar illa. Bajs och kiss luktar ännu mera illa. Bröst och hårväxt luktar ingenting, ändå jämförs det med de mest äckliga saker vi kan tänka oss.
Om kvinnor ska strunta i att raka sig kan man ju lika gärna sätta sig i parken och bajsa! Det är ju också naturligt!
Lustigt att ingen tänker på det när det kommer till håriga män. Att de lika gärna skulle kunna uträtta sina behov offentligt - det är ju också naturligt!
Ja, just det, jag glömde. Det gör de ju redan.
Men det är en väldigt stor skillnad på äcklet om det kommer från en kvinna eller en man. Har ni tänkt på det?
Äckligheten är något naturligt. Vi kan oftast inte hjälpa att vi är lite äckliga, det är naturen som har skapt oss sådana. Både män och kvinnor skapades med förmågan att svettas, dregla, bajsa och lukta illa ur munnen.
För allas trevnad kan man vidta vissa åtgärder för att minska på eventuell äcklighet. Man kan duscha lite då och då när man känner att det börjar lukta i armhålorna. Man kan vänta med att fisa tills man är ensam i rummet. Man kan välja att kissa i toalettstolen och sedan spola, istället för att kissa mot en vägg i stan som många kommer att gå förbi och känna ens kissdoft från.
Ändå finns det helt andra krav på kvinnor att ta hand om sin äcklighet än det finns på män. Det finns så många krav att till och med det som inte är särskilt äckligt måste elimineras.
Detta samtidigt som män har ganska så fritt spelrum att leva ut sin äcklighet. Svettfläckar på skjortan? Oj, inte så trevligt, men okej - du är faktiskt man och svett är naturligt. Pruttade du högt? Pinigt, men gör ett skämt av det så skrattar folk med dig istället för mot dig. Kissnödig? Varsågod, här är en husvägg!
En hel del saker som är naturliga och från början inte särskilt äckliga har av någon anledning fått en absolut noll tolerans-stämpel när det förekommer hos kvinnor.
I vissa fall rör sig om saker som inte bara accepteras lättare hos män, utan till och med ses som självklara och inte ett dugg konstiga. Ingenting man tänker på. Men ytterst anmärkningsvärt om det syns hos en kvinna!
Vi har till exempel brösten.
Kvinnor och män har båda bröst. De ser lite olika ut, men synen på dem är ännu mer olik!
Mäns bröst är ungefär som deras axlar, knän eller andra delar av kroppen som man generellt inte har några starka åsikter om. Visst kan man diskutera hur denna del av kroppen "bör" se ut och när det är okej att blotta den, men det är just det - det finns tillfällen när det är helt okej att blotta den.
Kvinnor har ingen lista på offentliga platser eller situationer när tröjan med fördel kan tas av. Den enda gången det är okej är om man är med i en porrfilm eller blir fotad av en porrfotograf (och även då får man förstås vara beredd på att ta kritik för det).
Nu är det ju så här att kvinnor ibland får barn som de vill amma. För att amma krävs ett bröst. Då lyder regeln: stanna hemma! Det spelar ingen roll att du redan suttit instängd hemma i tre veckor och behöver gå ut en stund. Kan det hända att du behöver ta fram tutten i ett par minuter? Stanna då för guds skull hemma och utsätt inte dina medmänniskor för detta hemska!
Bröst är naturliga. Och för män är det naturliga något okontroversiellt och helt okej. För kvinnor är det en styggelse att vara naturlig. En styggelse! Skyl dig, kvinna!
Sedan har vi ett annat naturligt men ack så problematiskt fenomen: hår.
När pojkar och flickor kommer i puberteten börjar deras kroppar gro ut hår runt könet, i armhålorna, på bröstet (fun fact! did you know that kvinnor också har hår på bröstet?), i ansiktet (åter igen, händer även kvinnor) och en massa andra platser där man inte riktigt förstår varför man egentligen ska ha något hår.
För män är detta ungefär som att ha tänder i munnen. För kvinnor är detta ungefär som att alla ens tänder skulle bli bruna och sneda och alltid lukta gammal kompost.
Lustigt va?
Att något som händer både kvinnor och män kan få så olika resultat. Att något som är naturligt får förbli naturligt om man är man, men ses som det mest onaturliga och sjuka som finns om man är kvinna.
På sina håll ifrågasätts den här dikotomin. För egentligen är den ju ganska absurd. Hur kan det komma sig att något så naturligt och vanligt som hår eller bröst ses som något som måste döljas och förnekas hos kvinnor? Hur kan det komma sig att reaktionerna är så starka gentemot bröstexponering och hårväxt hos kvinnor samtidigt som det accepteras fullt ut hos män?
Den absolut vanligaste argumentet när någon för saken på tal är att det är Äckligt.
Anledningen att kvinnor inte borde ha hår är för att det faktiskt är Äckligt för andra att se. Anledningen till att kvinnor ska undvika att amma offentligt eller av andra skäl visa brösten är att det faktiskt är Äckligt för andra att se.
Äckligt! Eller pratar vi om en man? Jaha, men då är det ju lugnt.
Svett luktar illa. Bajs och kiss luktar ännu mera illa. Bröst och hårväxt luktar ingenting, ändå jämförs det med de mest äckliga saker vi kan tänka oss.
Om kvinnor ska strunta i att raka sig kan man ju lika gärna sätta sig i parken och bajsa! Det är ju också naturligt!
Lustigt att ingen tänker på det när det kommer till håriga män. Att de lika gärna skulle kunna uträtta sina behov offentligt - det är ju också naturligt!
Ja, just det, jag glömde. Det gör de ju redan.
1.7.13
Tänka rätt är stort, men tänka som en man är större
Fanny har skrivit en del om om hur människor som gärna talar om kognitiva skillnader mellan kvinnor och män beskriver dessa olikheter som något som just kvinnor borde jobba mer på och om kräver att kvinnor försöker ändra på sig själva. Skillnaderna framställs också ofta på ett sätt där det är tydligt att mannens tänkande är något slags normaltillstånd medan kvinnans utgör det avvikande. Detta samtidigt som man säger sig vilja värna om olikheterna eftersom de är naturliga och något som gör livet mer spännande.
Teorin verkar alltså vara att män och kvinnor är olika, vilket är vackert, spännande och bra, medan praktiken istället säger att kvinnor är annorlunda än män vilket är besvärligt och dumt.
Mannen är simpel och kvinnan är komplicerad. Får denna bild det att verka som att det komplicerade är mer önskvärt och värdefullt?
När vi talar om att män i jämförelse med kvinnor är korkade och simpla är det sällan i en anklagande eller föraktfull ton. Det uttalas som ett enkelt konstaterande och i själva verket säger det "kvinna, slappna av, gör inte allt så besvärligt, var lite mer som en man". En korkad man är en härlig, avslappnad man som njuter av livet. En intelligent kvinna är en krånglig, krävande kvinna som inte kan slappna av.
Nu kan man ju invända och säga att det finns en massa negativa föreställningar om mäns kognitiva förmågor, att de skulle vara mer djuriska, att de tänker med penis, att kvinnor ser ner på män som lättlurade och dumma varelser.
Även här verkar det dock finnas en teori och praktik som skiljer sig åt.
I teorin upprätthåller vi gärna en bild av Kvinnan som något slags allsmäktigt väsen som förstår saker via intuition, någon som har en magisk, intellektuell kompetens som sträcker sig bortom mannens - människans! - förstånd.
I praktiken väljer vi alltid en man före en kvinna när det krävs ett intellekt.
Vilka styr mest i samhället? Vilka syns oftast på tv, är mest verksamma inom olika områden, har mest makt och tjänar mest pengar? Just det, män.
Vi kan gå djupare och konstatera att många är mer benägna att be en man om hjälp, att fråga en man om tips och råd och att konsultera en man när det kommer till sådana frågor som ses som lite avancerade - teknik, politik, ekonomi, filosofi och så vidare.
Då ska vi förstås också invända att en kvinna har större chans att få ordet när vi kommer till sådant som förknippas med kvinnor som relationer, barn och omvårdnad. Om vi bortser från att det kvinnliga fältet är betydligt mindre än det manliga, så kan vi väl säga att det ändå går på ett ut - båda har sina "expertområden".
Men medan man på männens område inte gärna anpassar sig för att släppa in en kvinna, är det på kvinnornas område - relationer - en outtalad självklarhet att hon som sägs vara experten också gör allt för att underlätta för den "mindre" kompetente.
Man kan ställa krav på kvinnor att kämpa hårdare och ta till sig av den jargong som finns för att ta sig in på ett mansdominerat område. Att kräva att en man ska bli mjuk och vek för att passa in i en relation är dock sällan aktuellt.
Vi kan ta ett exempel.
Enligt idén om de typiska könsskillnaderna mellan kvinnor och män så tycker kvinnor om att shoppa, att prata om känslor, att hålla på med sitt utseende och att sköta om barn.
Samma idé gör gällande att män tycker om sport, actionfilmer, sex och att dricka öl med vänner.
Genomgående ses de kvinnliga intressena som något som män "går med på" under protest, medan männens sysslor är något man inte borde bråka med. I ett bra förhållande kan båda stå ut med varandras vanor och ge varandra den tid och frihet som krävs för att underhålla de skilda intressena. Det kan tyckas vara en fin gräns mellan mäns självklara intressen och kvinnors kompromissade dito. Men man bör komma ihåg att ordet toffel - med innebörden att vika sig för sin partner - är något som bara används om män. Det används negativt. En man som viker sig för en kvinna får ett negativt tillmäle. En kvinna som viker sig för en man har inget sådant ord. Det är inte lika märkvärdigt när det händer.
En kvinna kan ställa upp på sex om mannens behov är större. En man ställer under högljud protest upp på att prata känslor om kvinnan ber om det.
En kvinna kan följa med på sportevent och en man gå en runda på stan - den som suckar högst är troligtvis mannen.
En kvinna vill gifta sig och ha barn - en man kan hantera det antingen genom att fly eller gå med på villkoren.
För en kvinna är det kärleksfullt att offra sig för sin partner. För en man räknas det som ett nödvändigt ont för att få tillgång till sex.
Även om det inte är kvinnligt att ägna sig åt manliga områden, så är det kvinnligt att anpassa sig och låta andra styra och ställa.
Men det är aldrig manligt att ge vika och avsäga sig befälet. Mannens anpassningsgräns är lägre, mycket lägre, än kvinnans.
En jämförelse mellan mannen och kvinnan i en relation. Detta är en lista med "tips" på hur man ska lyckas i en relation. Mannen tänker och kvinnan känner (vilket alltså står i motsats till varandra - kvinnan kan inte både tänka och känna och vice versa). Kvinnan tror en massa saker, mannen är smart nog att tänka logiskt istället. Upplever du att denna lista lyfter fram det ena alternativet, den ena rollen, som bättre och värd mer respekt och sympati än den andra?
Genomgående i jämförelsen mellan mannen och kvinnan är också att det förakt som möter kvinnors intresseområden sällan når de manliga. Om en kvinna ogillar sport eller action är det för att hon inte förstår. Om en man ogillar barn eller shopping - vem påpekar att han är för dum för att begripa? Ingen.
En kvinna är antingen för dum eller för komplicerad - det hon förlorar på att inte fatta offside-regeln tar hon igen på att "överanalysera" relationer och konversationer. Vem anklagar en man för att överanalysera fotbollsmatchen när han ältar teorier om varför favoritlaget inte vann?
Kvinnans intresse för kläder, smink och utseende ses som något fånigt och ytligt, i direkt motsats till intelligens och djup. Vem anklagar mannen för att vara ytlig och ointelligent för att han uppskattar en actionfilm?
Ingen, eftersom mannen inte skulle acceptera det. Han skulle protestera, visa på att han har fler sidor, vända det till att den som kritiserar är den som inte förstår.
Kvinnan däremot sväljer att omvärlden ser alla hennes intressen som små, onödiga och fåniga. Varför? För att hon har lärt sig att mannen kommer i första hand, han kan aldrig ha fel. Kvinnan är fel av naturen.
Kvinnan kan aldrig göra rätt. Det kan verka äckligt att kissa i duschen. Men vem framställs som den smarta, den som gör rätt, i den här bilden?
Detta är vad vi lärt oss att vara. Kvinnan - den följsamma, den som vet att hon i slutändan inte är viktigast, inte är mest värd att lyssna på och ta på allvar. Mannen - den bestämda, den säkra, den som inte kan acceptera att komma i andra hand.
Slutligen vill jag klargöra att jag inte tror på religionen om könens gudomliga olikheter och dess ödesbestämda resultat. Jag tror på det mänskliga samhället där olika roller varit och är ett sätt för oss att kategorisera och hålla fast vid något tryggt. Jag tror på omvärldens påverkan och den inneboende kraften i självuppfyllande profetior och jag tror på en långsam utveckling mot ett möte på lika villkor utan den rädsla för att falla utanför ramarna som idag är så stark att den hindrar allt förnuftigt ifrågasättande av destruktiva mönster.
Jag vill också påpeka att den här texten är skriven utifrån de två dualistiska tillskruvade könsroller som presenteras i herr- och damtidningar, i film och media och som upprätthålls av gammalmodig humor och ovetenskapliga kvällstidningsrön.
Det är alltså inte en text om kvinnor och män så som jag ser dem - jag känner i själva verket ingen som jag skulle räkna in i dessa två stereotyper. Däremot möter jag ofta deras förkämpar över internet och i andra miljöer där jämställdhet debatteras och kompliceras.
Teorin verkar alltså vara att män och kvinnor är olika, vilket är vackert, spännande och bra, medan praktiken istället säger att kvinnor är annorlunda än män vilket är besvärligt och dumt.
När vi talar om att män i jämförelse med kvinnor är korkade och simpla är det sällan i en anklagande eller föraktfull ton. Det uttalas som ett enkelt konstaterande och i själva verket säger det "kvinna, slappna av, gör inte allt så besvärligt, var lite mer som en man". En korkad man är en härlig, avslappnad man som njuter av livet. En intelligent kvinna är en krånglig, krävande kvinna som inte kan slappna av.
Nu kan man ju invända och säga att det finns en massa negativa föreställningar om mäns kognitiva förmågor, att de skulle vara mer djuriska, att de tänker med penis, att kvinnor ser ner på män som lättlurade och dumma varelser.
Även här verkar det dock finnas en teori och praktik som skiljer sig åt.
I teorin upprätthåller vi gärna en bild av Kvinnan som något slags allsmäktigt väsen som förstår saker via intuition, någon som har en magisk, intellektuell kompetens som sträcker sig bortom mannens - människans! - förstånd.
I praktiken väljer vi alltid en man före en kvinna när det krävs ett intellekt.
Vilka styr mest i samhället? Vilka syns oftast på tv, är mest verksamma inom olika områden, har mest makt och tjänar mest pengar? Just det, män.
Vi kan gå djupare och konstatera att många är mer benägna att be en man om hjälp, att fråga en man om tips och råd och att konsultera en man när det kommer till sådana frågor som ses som lite avancerade - teknik, politik, ekonomi, filosofi och så vidare.
Då ska vi förstås också invända att en kvinna har större chans att få ordet när vi kommer till sådant som förknippas med kvinnor som relationer, barn och omvårdnad. Om vi bortser från att det kvinnliga fältet är betydligt mindre än det manliga, så kan vi väl säga att det ändå går på ett ut - båda har sina "expertområden".
Men medan man på männens område inte gärna anpassar sig för att släppa in en kvinna, är det på kvinnornas område - relationer - en outtalad självklarhet att hon som sägs vara experten också gör allt för att underlätta för den "mindre" kompetente.
Man kan ställa krav på kvinnor att kämpa hårdare och ta till sig av den jargong som finns för att ta sig in på ett mansdominerat område. Att kräva att en man ska bli mjuk och vek för att passa in i en relation är dock sällan aktuellt.
Vi kan ta ett exempel.
Enligt idén om de typiska könsskillnaderna mellan kvinnor och män så tycker kvinnor om att shoppa, att prata om känslor, att hålla på med sitt utseende och att sköta om barn.
Samma idé gör gällande att män tycker om sport, actionfilmer, sex och att dricka öl med vänner.
Genomgående ses de kvinnliga intressena som något som män "går med på" under protest, medan männens sysslor är något man inte borde bråka med. I ett bra förhållande kan båda stå ut med varandras vanor och ge varandra den tid och frihet som krävs för att underhålla de skilda intressena. Det kan tyckas vara en fin gräns mellan mäns självklara intressen och kvinnors kompromissade dito. Men man bör komma ihåg att ordet toffel - med innebörden att vika sig för sin partner - är något som bara används om män. Det används negativt. En man som viker sig för en kvinna får ett negativt tillmäle. En kvinna som viker sig för en man har inget sådant ord. Det är inte lika märkvärdigt när det händer.
En kvinna kan ställa upp på sex om mannens behov är större. En man ställer under högljud protest upp på att prata känslor om kvinnan ber om det.
En kvinna kan följa med på sportevent och en man gå en runda på stan - den som suckar högst är troligtvis mannen.
En kvinna vill gifta sig och ha barn - en man kan hantera det antingen genom att fly eller gå med på villkoren.
För en kvinna är det kärleksfullt att offra sig för sin partner. För en man räknas det som ett nödvändigt ont för att få tillgång till sex.
Även om det inte är kvinnligt att ägna sig åt manliga områden, så är det kvinnligt att anpassa sig och låta andra styra och ställa.
Men det är aldrig manligt att ge vika och avsäga sig befälet. Mannens anpassningsgräns är lägre, mycket lägre, än kvinnans.
En jämförelse mellan mannen och kvinnan i en relation. Detta är en lista med "tips" på hur man ska lyckas i en relation. Mannen tänker och kvinnan känner (vilket alltså står i motsats till varandra - kvinnan kan inte både tänka och känna och vice versa). Kvinnan tror en massa saker, mannen är smart nog att tänka logiskt istället. Upplever du att denna lista lyfter fram det ena alternativet, den ena rollen, som bättre och värd mer respekt och sympati än den andra?
Genomgående i jämförelsen mellan mannen och kvinnan är också att det förakt som möter kvinnors intresseområden sällan når de manliga. Om en kvinna ogillar sport eller action är det för att hon inte förstår. Om en man ogillar barn eller shopping - vem påpekar att han är för dum för att begripa? Ingen.
En kvinna är antingen för dum eller för komplicerad - det hon förlorar på att inte fatta offside-regeln tar hon igen på att "överanalysera" relationer och konversationer. Vem anklagar en man för att överanalysera fotbollsmatchen när han ältar teorier om varför favoritlaget inte vann?
Kvinnans intresse för kläder, smink och utseende ses som något fånigt och ytligt, i direkt motsats till intelligens och djup. Vem anklagar mannen för att vara ytlig och ointelligent för att han uppskattar en actionfilm?
Ingen, eftersom mannen inte skulle acceptera det. Han skulle protestera, visa på att han har fler sidor, vända det till att den som kritiserar är den som inte förstår.
Kvinnan däremot sväljer att omvärlden ser alla hennes intressen som små, onödiga och fåniga. Varför? För att hon har lärt sig att mannen kommer i första hand, han kan aldrig ha fel. Kvinnan är fel av naturen.
Detta är vad vi lärt oss att vara. Kvinnan - den följsamma, den som vet att hon i slutändan inte är viktigast, inte är mest värd att lyssna på och ta på allvar. Mannen - den bestämda, den säkra, den som inte kan acceptera att komma i andra hand.
Slutligen vill jag klargöra att jag inte tror på religionen om könens gudomliga olikheter och dess ödesbestämda resultat. Jag tror på det mänskliga samhället där olika roller varit och är ett sätt för oss att kategorisera och hålla fast vid något tryggt. Jag tror på omvärldens påverkan och den inneboende kraften i självuppfyllande profetior och jag tror på en långsam utveckling mot ett möte på lika villkor utan den rädsla för att falla utanför ramarna som idag är så stark att den hindrar allt förnuftigt ifrågasättande av destruktiva mönster.
Jag vill också påpeka att den här texten är skriven utifrån de två dualistiska tillskruvade könsroller som presenteras i herr- och damtidningar, i film och media och som upprätthålls av gammalmodig humor och ovetenskapliga kvällstidningsrön.
Det är alltså inte en text om kvinnor och män så som jag ser dem - jag känner i själva verket ingen som jag skulle räkna in i dessa två stereotyper. Däremot möter jag ofta deras förkämpar över internet och i andra miljöer där jämställdhet debatteras och kompliceras.
30.6.13
Söndag morgon
Bild: Steve Schapiro
Jag gillar den här bilden, den har en lugnande verkan på mig.
Jag lägger den här så länge.
Trevlig söndag!
13.6.13
L´éléphant dans la chambre
Låten är en smått melankolisk poppärla på franska. Här ackompanjerad av både babyjoller och fågelkvitter. Lyssna och njut, och lägg märke till det udda trumsetet!
För den som inte kan franska kan jag berätta att låten handlar om en dotter som försöker konfrontera sin hemlighetsfulla och dysfunktionella familj (fritt efter vad sångerskan Helena berättade för mig - jag kan alltså ha lite fel, men ungefär så).
Kolla gärna in bandets nya skiva "Glory and grace" som finns på spotify och utöver denna låt även rymmer godbitar som "Rainbow", "Turquoise water" och "Hurt".
Sommarkram!
3.6.13
Riktiga människor med riktiga känslor i politiken
Nu ska jag bannemig skriva om feminism IGEN, för det är så lätt hänt när man sitter och svettas i morgonrocken och lyssnar på kille med gitarr och läser sina favobloggar och reproducerar sina egna åsikter i nåt slags femception.
Dagens åsikt: det är på riktigt.
Jag tänkte egentligen skriva om det här tidigare, fast då ur en annan vinkel. Jag tänkte skriva om att man faktiskt kan njuta av ett fyra timmars-drama om ångest och livets meningslöshet mer än en rolig revy som är genuint underhållande och som alla fattar. Eller att man kan uppskatta en klottrig tavla som föreställer ingenting mer än en vacker målning av något som de flesta tycker är fint att titta på.
Eller att man kan digga ett musikstycke som i mångas öron låter som enformigt skrän och vars text är på ett främmande språk och även översatt blir helt obegriplig för gemene man, mer än man diggar den senaste housemusiken på radio.
Men det är svårt att skriva om det där. Man halkar alltid över i Elitismen. Det blir samma rappakalja: man försöker påpeka att man inte vill vara den som bestämmer vad som är bra eller dåligt men det är ju fullkomligt omöjligt att låta bli för man TYCKER ju. Precis som andra tycker att det enkla och självklara är så jävla mycket bättre än det konstlade och avancerade. Och någonstans i allt det där ska man liksom flika in att det är ju inte Vi och Dom, det är ju bara en massa kultur och en massa smak som kan samsas och variera. Man kan ju kolla Norén-pjäsen på teatern och sen gå hem och lyssna på Swedish House Maffias senaste låt. Det finns ju ingen motsättning, egentligen.
Ja, ni ser. Det är ju bara skitjobbigt att dra den där sörjan igen, jag orkar inte. Poängen är i alla fall densamma som i så många andra sammanhang: det är på riktigt.
Det hade liksom inte funnits en snobbig kulturelit om det verkligen var så att INGEN kunde tycka om den konstiga konsten. Det är klart att många låtsas gilla en massa grejer de egentligen inte riktigt förstår sig på för att passa in i kulturkretsen. Det funkar likadant som i alla andra grupper - anpassning är bekvämare än ifrågasättande. Men det är liksom inte vanligare inom kulturkretsen. Och det är definitivt inte så att alla går runt och låtsas gilla en massa skit som ingen egentligen tycker om. Så är det faktiskt inte.
Likadant är det inom feminismen. När vi pratar om problem som finns, så pratar vi om problem som vi faktiskt upplever och mår dåligt av. Inte hitte på-problem. Inte överdrivna, extrema pillepillgrejer. Inte saker som vi ägnat timmar åt att finkamma världen efter och ger upp ett tjut av lättnad när vi äntligen hittar.
Vi reagerar på sånt som vi reagerar på. Saker som vi upplever, ofta dagligen.
De flesta som blir feminister blir det för att de själva upplever att det finns en genomgående samhällsstruktur som drabbar kvinnor negativt. Inte för att nån har tutat i dem att de ska lägga sin livstid på att låtsas reagera och låtsas bli sura över saker som egentligen inte gör en fluga förnär.
Varför skulle vi låtsas? Vad har vi att vinna på det?
Det enda någon kan vinna på det är de som kan avfärda oss som fejk. Ni bara hittar på. Ni överdriver.
Kommer ni ihåg i vintras? Plötsligt var n-ordet den absolut hetaste potatisen i debatt-Sverige. Det var dockan på julaftons-tv. Det var pepparkakan i lussetåget. Det var tintin-boken som plockades bort.
Och överallt lät det: - Låtsasproblem. - Allt för att vara politiskt korrekt. - Vem bryr sig? - Ni skapar era egna problem. - Kan någon på allvar ta illa upp av det här (underförstått nej, eftersom jag inte gör det)?
Genomgående en stark övertygelse om att allt var ett hittepå av någon som kände ett kliande behov av att vara sådär riktigt bajsnödigt politiskt korrekt som bara de bajsnödigt politiskt korrekta kan vara. Överallt en gemensam överenskommelse om att offret ifråga inte rimligtvis kunde tänkas existera.
Det fanns inga svarta som kunde ta illa upp, och fanns de, så tog de i alla fall inte illa upp för hallå, man får väl chilla lite.
Vi skapar våra egna problem.
Eh, nej. Vi SER våra egna problem. Det är en viss skillnad.
Killen som plockade bort Tintin-boken var mörk. Han har garanterat ett annat perspektiv på berättelser om knasiga svarta infödingar än vad en ljus människa har. Garanterat. Man kan argumentera emot honom i sak, man kan tycka att han tolkar fel, man kan kritisera hans beslut.
Men det som händer är något annat. Det som händer är att hans, och andras, upplevelse förkastas som hittepå och låtsasproblem.
Samma sak händer så ofta feminister. Eftersom vi i många fall är kvinnor ligger det nära till hands att mena att det är på grund av våra många och häftiga känslor som vi reagerar mot olika former av sexism och diskriminering. Problemet hamnar alltså hos oss, istället för att vara där problemet är, det vill säga hos den som agerat sexistiskt eller diskriminerande.
Märkligt nog får vi inte behålla våra känslor ens när vi får dem upptryckta i ansiktet. De är nämligen inte värda att tas på allvar.
Om så hela världens kvinnor reste sig som en och sade "Det här gör mig upprörd och ledsen!" så skulle det heta att vi är överkänsliga, problematiserar när vi skulle kunna ta det lugnt och fokusera på det positiva i livet, överdriver och hetsar på varandra att hitta problem som inte finns.
Lyssna på kvinnor som försöker diskutera utseendefixeringen i samhället. Lyssna på kvinnor som tillsammans eller ensamma tar mod till sig och pratar om sådant de upplevt: våldtäktshot, trakasserier, tafs och kränkande frågor eller kommentarer.
Lyssna på vilka svar de får: - Trams. - Snacka om överkänsligt! - Läs inte tidningar/titta på tv/kolla reklam om det stör dig så. - Ta det som en komplimang istället. - Måste man se allt så svart? - Engagera er i något viktigt istället (dvs din upplevelse och din vardag är inte viktig).
Poängen är: för oss är det på riktigt. För en kvinna är det på riktigt när någon gör något sexistiskt. Det känns. För en svart är det på riktigt när någon envisas med n-ordet. Det känns. Vi känner. Var vänlig avfärda inte vår kritik som att vi agerar utifrån nåt slags allmän slapp "jag vill bara gnälla och ifrågasätta allt på pin kiv"-attityd när vi talar om våra egna, verkliga känslor och upplevelser som format oss som människor.
Nu är jag förstås tråkig som bara fokuserar på det negativa. Värt att komma ihåg är att det varje dag vaknar nya tankar och nya röster, att de som inte hörs är alla de som instämmer i kritiken eller har fullt upp med att se över sin egen världsbild, att vi även kan mötas i samförstånd, inte bara nötas ner av andras oförstånd och hån.
Och avslutningsvis: tack, alla män som inte våldtar och slår! Jättesnällt, det uppskattas. Steg två är att ifrågasätta hela samhället och försöka skapa ett nytt. Men det är okej om ni inte pallar, bara ni slutar vara så griniga och hånfulla när vi själva försöker ändra på vår situation. Tack på förhand.
Dagens åsikt: det är på riktigt.
Jag tänkte egentligen skriva om det här tidigare, fast då ur en annan vinkel. Jag tänkte skriva om att man faktiskt kan njuta av ett fyra timmars-drama om ångest och livets meningslöshet mer än en rolig revy som är genuint underhållande och som alla fattar. Eller att man kan uppskatta en klottrig tavla som föreställer ingenting mer än en vacker målning av något som de flesta tycker är fint att titta på.
Eller att man kan digga ett musikstycke som i mångas öron låter som enformigt skrän och vars text är på ett främmande språk och även översatt blir helt obegriplig för gemene man, mer än man diggar den senaste housemusiken på radio.
Men det är svårt att skriva om det där. Man halkar alltid över i Elitismen. Det blir samma rappakalja: man försöker påpeka att man inte vill vara den som bestämmer vad som är bra eller dåligt men det är ju fullkomligt omöjligt att låta bli för man TYCKER ju. Precis som andra tycker att det enkla och självklara är så jävla mycket bättre än det konstlade och avancerade. Och någonstans i allt det där ska man liksom flika in att det är ju inte Vi och Dom, det är ju bara en massa kultur och en massa smak som kan samsas och variera. Man kan ju kolla Norén-pjäsen på teatern och sen gå hem och lyssna på Swedish House Maffias senaste låt. Det finns ju ingen motsättning, egentligen.
Ja, ni ser. Det är ju bara skitjobbigt att dra den där sörjan igen, jag orkar inte. Poängen är i alla fall densamma som i så många andra sammanhang: det är på riktigt.
Det hade liksom inte funnits en snobbig kulturelit om det verkligen var så att INGEN kunde tycka om den konstiga konsten. Det är klart att många låtsas gilla en massa grejer de egentligen inte riktigt förstår sig på för att passa in i kulturkretsen. Det funkar likadant som i alla andra grupper - anpassning är bekvämare än ifrågasättande. Men det är liksom inte vanligare inom kulturkretsen. Och det är definitivt inte så att alla går runt och låtsas gilla en massa skit som ingen egentligen tycker om. Så är det faktiskt inte.
Likadant är det inom feminismen. När vi pratar om problem som finns, så pratar vi om problem som vi faktiskt upplever och mår dåligt av. Inte hitte på-problem. Inte överdrivna, extrema pillepillgrejer. Inte saker som vi ägnat timmar åt att finkamma världen efter och ger upp ett tjut av lättnad när vi äntligen hittar.
Vi reagerar på sånt som vi reagerar på. Saker som vi upplever, ofta dagligen.
De flesta som blir feminister blir det för att de själva upplever att det finns en genomgående samhällsstruktur som drabbar kvinnor negativt. Inte för att nån har tutat i dem att de ska lägga sin livstid på att låtsas reagera och låtsas bli sura över saker som egentligen inte gör en fluga förnär.
Varför skulle vi låtsas? Vad har vi att vinna på det?
Det enda någon kan vinna på det är de som kan avfärda oss som fejk. Ni bara hittar på. Ni överdriver.
Kommer ni ihåg i vintras? Plötsligt var n-ordet den absolut hetaste potatisen i debatt-Sverige. Det var dockan på julaftons-tv. Det var pepparkakan i lussetåget. Det var tintin-boken som plockades bort.
Och överallt lät det: - Låtsasproblem. - Allt för att vara politiskt korrekt. - Vem bryr sig? - Ni skapar era egna problem. - Kan någon på allvar ta illa upp av det här (underförstått nej, eftersom jag inte gör det)?
Genomgående en stark övertygelse om att allt var ett hittepå av någon som kände ett kliande behov av att vara sådär riktigt bajsnödigt politiskt korrekt som bara de bajsnödigt politiskt korrekta kan vara. Överallt en gemensam överenskommelse om att offret ifråga inte rimligtvis kunde tänkas existera.
Det fanns inga svarta som kunde ta illa upp, och fanns de, så tog de i alla fall inte illa upp för hallå, man får väl chilla lite.
Vi skapar våra egna problem.
Eh, nej. Vi SER våra egna problem. Det är en viss skillnad.
Killen som plockade bort Tintin-boken var mörk. Han har garanterat ett annat perspektiv på berättelser om knasiga svarta infödingar än vad en ljus människa har. Garanterat. Man kan argumentera emot honom i sak, man kan tycka att han tolkar fel, man kan kritisera hans beslut.
Men det som händer är något annat. Det som händer är att hans, och andras, upplevelse förkastas som hittepå och låtsasproblem.
Samma sak händer så ofta feminister. Eftersom vi i många fall är kvinnor ligger det nära till hands att mena att det är på grund av våra många och häftiga känslor som vi reagerar mot olika former av sexism och diskriminering. Problemet hamnar alltså hos oss, istället för att vara där problemet är, det vill säga hos den som agerat sexistiskt eller diskriminerande.
Märkligt nog får vi inte behålla våra känslor ens när vi får dem upptryckta i ansiktet. De är nämligen inte värda att tas på allvar.
Om så hela världens kvinnor reste sig som en och sade "Det här gör mig upprörd och ledsen!" så skulle det heta att vi är överkänsliga, problematiserar när vi skulle kunna ta det lugnt och fokusera på det positiva i livet, överdriver och hetsar på varandra att hitta problem som inte finns.
Lyssna på kvinnor som försöker diskutera utseendefixeringen i samhället. Lyssna på kvinnor som tillsammans eller ensamma tar mod till sig och pratar om sådant de upplevt: våldtäktshot, trakasserier, tafs och kränkande frågor eller kommentarer.
Lyssna på vilka svar de får: - Trams. - Snacka om överkänsligt! - Läs inte tidningar/titta på tv/kolla reklam om det stör dig så. - Ta det som en komplimang istället. - Måste man se allt så svart? - Engagera er i något viktigt istället (dvs din upplevelse och din vardag är inte viktig).
Poängen är: för oss är det på riktigt. För en kvinna är det på riktigt när någon gör något sexistiskt. Det känns. För en svart är det på riktigt när någon envisas med n-ordet. Det känns. Vi känner. Var vänlig avfärda inte vår kritik som att vi agerar utifrån nåt slags allmän slapp "jag vill bara gnälla och ifrågasätta allt på pin kiv"-attityd när vi talar om våra egna, verkliga känslor och upplevelser som format oss som människor.
Nu är jag förstås tråkig som bara fokuserar på det negativa. Värt att komma ihåg är att det varje dag vaknar nya tankar och nya röster, att de som inte hörs är alla de som instämmer i kritiken eller har fullt upp med att se över sin egen världsbild, att vi även kan mötas i samförstånd, inte bara nötas ner av andras oförstånd och hån.
Och avslutningsvis: tack, alla män som inte våldtar och slår! Jättesnällt, det uppskattas. Steg två är att ifrågasätta hela samhället och försöka skapa ett nytt. Men det är okej om ni inte pallar, bara ni slutar vara så griniga och hånfulla när vi själva försöker ändra på vår situation. Tack på förhand.
26.5.13
Hej Halland!
Har ni sett Farväl Falkenberg?
Jag såg den på bio. Nu var det många år sedan och jag har under den tiden hört många väldigt negativa omdömen av folk som tycker att det är en störig, konstig och seg film. Men min egen åsikt står fast. Jag tycker att Farväl Falkenberg är fantastisk.
När jag stapplade ut ur biosalongen var det med ungefär samma känsla som efter att jag som sexåring sett Lejonkungen. Jag fick verkligheten och solen i ögonen, jag ville återvända in i salongen och stanna kvar där och gråta mig tom.
Filmen handlar om fem killar från Falkenberg som drar runt i sommarhettan och ägnar sig åt att bada i havet, göra inbrott, äta bacon, röka svamp och andra mer eller mindre meningslösa saker. Det känns väldigt somrigt, ibland klaustrofobiskt, det är filmat med skakande kamera och till en början finns det ingen egentlig handling. Jag kan förstå att många tycker att det är en skitfilm på det sättet.
Ni som har sett den vet hur allt eskalerar och hur ont det gör och hur otäckt det är att känna igen sig.
Fantastiskt gjort av regissören Jesper Ganslandt och de halländska skådisarna, men vi ska inte glömma att den smått mystiske musikern Erik Enocksson har gjort ett otroligt soundtrack. Filmen har jag nog bara sett den där enda gången på bio, men musiken lyssnar jag på ofta. Den är oerhört suggestiv.
Här är en av ett tiotal låtar som hörs i Farväl Falkenberg:
Jag såg den på bio. Nu var det många år sedan och jag har under den tiden hört många väldigt negativa omdömen av folk som tycker att det är en störig, konstig och seg film. Men min egen åsikt står fast. Jag tycker att Farväl Falkenberg är fantastisk.
När jag stapplade ut ur biosalongen var det med ungefär samma känsla som efter att jag som sexåring sett Lejonkungen. Jag fick verkligheten och solen i ögonen, jag ville återvända in i salongen och stanna kvar där och gråta mig tom.
Filmen handlar om fem killar från Falkenberg som drar runt i sommarhettan och ägnar sig åt att bada i havet, göra inbrott, äta bacon, röka svamp och andra mer eller mindre meningslösa saker. Det känns väldigt somrigt, ibland klaustrofobiskt, det är filmat med skakande kamera och till en början finns det ingen egentlig handling. Jag kan förstå att många tycker att det är en skitfilm på det sättet.
Ni som har sett den vet hur allt eskalerar och hur ont det gör och hur otäckt det är att känna igen sig.
Fantastiskt gjort av regissören Jesper Ganslandt och de halländska skådisarna, men vi ska inte glömma att den smått mystiske musikern Erik Enocksson har gjort ett otroligt soundtrack. Filmen har jag nog bara sett den där enda gången på bio, men musiken lyssnar jag på ofta. Den är oerhört suggestiv.
Här är en av ett tiotal låtar som hörs i Farväl Falkenberg:
21.5.13
Ukraina äger ESC
I lördags var det Eurovision Song Contest. Jag älskar det programmet, ESC och Melodifestivalen. Jag blir helt till mig i trasorna när det vankas schlagerfest. Klär upp mig. Sitter klistrad vid tv:n och bedömer melodi, text, framförande, kläder, allt. Usch ja. Där kan man snacka om guilty pleasure, eftersom jag annars är lite mer av en finsmakare som gärna beklagar mig över dagens ytliga och banala popmusik. Hur går det ihop? Ingen aning!
Kanske är det att det är så väldigt mycket av allt i schlagersammanhang. Det är så mycket glitter och färger, nytt och gammalt, överdrivet eller avskalat. En sån extrem hype som är kring programmen är nog också lätt att sugas med i. Och när det gäller ESC tycker jag helt enkelt att det är så himla intressant vilken musik som lyfts fram och hyllas i olika länder runtom i Europa. Extra kul är det ju med sånger på originalspråk och sådana där kitchiga inslag av nationell folkmusik.
Men nog om det - att jag aldrig kan hålla mig kort och komma till saken!
Saken är Ukraina.
I år tyckte jag nämligen bäst om Ukrainas låt, ni vet den där med "jätten". Ja, ett löjligt uppmärksamhetsknep, men låten är faktiskt bra!
Jodå. Ukraina ligger bland annat bakom klassikern Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchk, en låt som nog gav många nickelallergi, men jag tycker den är hysteriskt rolig och skön.
Ani Loraks Shady Lady är av väldigt typiskt schlagersnitt, och ju mer jag lyssnar desto bättre gillar jag det. Discodiva uti minsta klänningsremsa. Väldigt välkorrigerat nummer och en oslagbar dansgolvshit.
Något liknande hittar vi hos Svetlana Loboda med Be My Valentine, fast lite porrigare och lite rockigare. Jag minns det här numret, faktiskt. Minns som i att jag hade glömt, men känner igen det nu när jag ser det.
Men sannerligen - de verkar ha råd med både glitter, eld, proffsdansare, överhuvudtaget pampiga nummer med otroligt klatchiga kläder.
Det var några av de senare årens godbitar. Många kvinnor, vilket är härligt. Herr Björkmans tes om att man kan bli mätt på kvinnliga musiker verkar inte stämma här...
Men jag väger upp med ett lite mer udda inlägg från 2005: Razom Nas Bahato med rapgruppen Greenjolly.
Jag vet inte vad ni tycker, men jag gillar det! Musikaliskt tilltalande och ett väldigt spännande inslag i en tävling som ska vara "fri" från politik. Lägg märke till sångarens Che-tröja, och de kedjade händerna! Detta var alltså precis i samband med den orangea revolutionen (som jag ska läsa på om sen).
Sist men inte minst vill jag bjuda på en musikvideo som knyter an till mitt första inlägg på en här bloggen. Här sjunger Alyosha med stark stämma om att människor ska sluta sabba för varandra. Vackert live-framträdande, men jag lägger in videon till sången, där vi får se Alyosha med anklagande blick traska runt i... just det, Pripyat!
Slutet påminner i sin svulstighet om Michael Jacksons Earth Song. Jättebra låt, och snygg video i slående miljö. Jag blir glad i hjärta och själ.
Ukraina! En vit fläck på min karta, men kanske inte så länge till.
Kanske är det att det är så väldigt mycket av allt i schlagersammanhang. Det är så mycket glitter och färger, nytt och gammalt, överdrivet eller avskalat. En sån extrem hype som är kring programmen är nog också lätt att sugas med i. Och när det gäller ESC tycker jag helt enkelt att det är så himla intressant vilken musik som lyfts fram och hyllas i olika länder runtom i Europa. Extra kul är det ju med sånger på originalspråk och sådana där kitchiga inslag av nationell folkmusik.
Men nog om det - att jag aldrig kan hålla mig kort och komma till saken!
Saken är Ukraina.
I år tyckte jag nämligen bäst om Ukrainas låt, ni vet den där med "jätten". Ja, ett löjligt uppmärksamhetsknep, men låten är faktiskt bra!
Eftersom jag även förra året höll på Ukrainas bidrag, då med Gaitanas Be My Guest, började jag fundera på om det fanns ett mönster. Är det måhända så att Ukraina fler gånger har fångat mitt intresse i ESC, att jag rentav kan sägas ha dem som generell favorit?
Jodå. Ukraina ligger bland annat bakom klassikern Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchk, en låt som nog gav många nickelallergi, men jag tycker den är hysteriskt rolig och skön.
Det var några av de senare årens godbitar. Många kvinnor, vilket är härligt. Herr Björkmans tes om att man kan bli mätt på kvinnliga musiker verkar inte stämma här...
Men jag väger upp med ett lite mer udda inlägg från 2005: Razom Nas Bahato med rapgruppen Greenjolly.
Sist men inte minst vill jag bjuda på en musikvideo som knyter an till mitt första inlägg på en här bloggen. Här sjunger Alyosha med stark stämma om att människor ska sluta sabba för varandra. Vackert live-framträdande, men jag lägger in videon till sången, där vi får se Alyosha med anklagande blick traska runt i... just det, Pripyat!
Ukraina! En vit fläck på min karta, men kanske inte så länge till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)