26.5.13

Hej Halland!

Har ni sett Farväl Falkenberg?
Jag såg den på bio. Nu var det många år sedan och jag har under den tiden hört många väldigt negativa omdömen av folk som tycker att det är en störig, konstig och seg film. Men min egen åsikt står fast. Jag tycker att Farväl Falkenberg är fantastisk.
När jag stapplade ut ur biosalongen var det med ungefär samma känsla som efter att jag som sexåring sett Lejonkungen. Jag fick verkligheten och solen i ögonen, jag ville återvända in i salongen och stanna kvar där och gråta mig tom.
Filmen handlar om fem killar från Falkenberg som drar runt i sommarhettan och ägnar sig åt att bada i havet, göra inbrott, äta bacon, röka svamp och andra mer eller mindre meningslösa saker. Det känns väldigt somrigt, ibland klaustrofobiskt, det är filmat med skakande kamera och till en början finns det ingen egentlig handling. Jag kan förstå att många tycker att det är en skitfilm på det sättet.
Ni som har sett den vet hur allt eskalerar och hur ont det gör och hur otäckt det är att känna igen sig.
Fantastiskt gjort av regissören Jesper Ganslandt och de halländska skådisarna, men vi ska inte glömma att den smått mystiske musikern Erik Enocksson har gjort ett otroligt soundtrack. Filmen har jag nog bara sett den där enda gången på bio, men musiken lyssnar jag på ofta. Den är oerhört suggestiv.
Här är en av ett tiotal låtar som hörs i Farväl Falkenberg:

21.5.13

Ukraina äger ESC

I lördags var det Eurovision Song Contest. Jag älskar det programmet, ESC och Melodifestivalen. Jag blir helt till mig i trasorna när det vankas schlagerfest. Klär upp mig. Sitter klistrad vid tv:n och bedömer melodi, text, framförande, kläder, allt. Usch ja. Där kan man snacka om guilty pleasure, eftersom jag annars är lite mer av en finsmakare som gärna beklagar mig över dagens ytliga och banala popmusik. Hur går det ihop? Ingen aning!

Kanske är det att det är så väldigt mycket av allt i schlagersammanhang. Det är så mycket glitter och färger, nytt och gammalt, överdrivet eller avskalat. En sån extrem hype som är kring programmen är nog också lätt att sugas med i. Och när det gäller ESC tycker jag helt enkelt att det är så himla intressant vilken musik som lyfts fram och hyllas i olika länder runtom i Europa. Extra kul är det ju med sånger på originalspråk och sådana där kitchiga inslag av nationell folkmusik.

Men nog om det - att jag aldrig kan hålla mig kort och komma till saken!
Saken är Ukraina.
I år tyckte jag nämligen bäst om Ukrainas låt, ni vet den där med "jätten". Ja, ett löjligt uppmärksamhetsknep, men låten är faktiskt bra!
Eftersom jag även förra året höll på Ukrainas bidrag, då med Gaitanas Be My Guest, började jag fundera på om det fanns ett mönster. Är det måhända så att Ukraina fler gånger har fångat mitt intresse i ESC, att jag rentav kan sägas ha dem som generell favorit?

Jodå. Ukraina ligger bland annat bakom klassikern Dancing Lasha Tumbai med Verka Serduchk, en låt som nog gav många nickelallergi, men jag tycker den är hysteriskt rolig och skön.
Ani Loraks Shady Lady är av väldigt typiskt schlagersnitt, och ju mer jag lyssnar desto bättre gillar jag det. Discodiva uti minsta klänningsremsa. Väldigt välkorrigerat nummer och en oslagbar dansgolvshit.
Något liknande hittar vi hos Svetlana Loboda med Be My Valentine, fast lite porrigare och lite rockigare. Jag minns det här numret, faktiskt. Minns som i att jag hade glömt, men känner igen det nu när jag ser det.
Men sannerligen - de verkar ha råd med både glitter, eld, proffsdansare, överhuvudtaget pampiga nummer med otroligt klatchiga kläder.

Det var några av de senare årens godbitar. Många kvinnor, vilket är härligt. Herr Björkmans tes om att man kan bli mätt på kvinnliga musiker verkar inte stämma här...
Men jag väger upp med ett lite mer udda inlägg från 2005: Razom Nas Bahato med rapgruppen Greenjolly.
Jag vet inte vad ni tycker, men jag gillar det! Musikaliskt tilltalande och ett väldigt spännande inslag i en tävling som ska vara "fri" från politik. Lägg märke till sångarens Che-tröja, och de kedjade händerna! Detta var alltså precis i samband med den orangea revolutionen (som jag ska läsa på om sen).

Sist men inte minst vill jag bjuda på en musikvideo som knyter an till mitt första inlägg på en här bloggen. Här sjunger Alyosha med stark stämma om att människor ska sluta sabba för varandra. Vackert live-framträdande, men jag lägger in videon till sången, där vi får se Alyosha med anklagande blick traska runt i... just det, Pripyat!
Slutet påminner i sin svulstighet om Michael Jacksons Earth Song. Jättebra låt, och snygg video i slående miljö. Jag blir glad i hjärta och själ.

Ukraina! En vit fläck på min karta, men kanske inte så länge till.

20.5.13

B-språk är så jävla b.

Kommer ni ihåg b-språk?
Det där extra språket efter svenska och engelska, det som man fick välja själv (eller nästan: ofta fanns det högst tre att välja mellan). Det där som man var överlägset sämst på.

Jag diskuterade saken igår med familjen. Vi var alla väldigt dåliga på våra respektive b-språk. Två tyskor och en spanska, men ingen kunde briljera. Jag fick rynka pannan mer än vanligt för att formulera en hel mening. Tengo un gato blanco. Esta casa es muy bien.
De andra försökte inte ens. Jag bidrog med ett "raus" som betyder "ut" på tyska (det lärde jag mig av min engelskalärare i högstadiet, som brukade säga så när vi hängde kvar i lektionssalen och tramsade på rasten).

Man kan ju undra varför b-språksnivån är så bedrövligt låg. Nu är ju mitt statistiska underlag lite klent, men jag tänker mig ändå att rätt många av de som haft b-språk är ungefär lika usla som vi tre.
Jag har en teori som innefattar tre olika faktorer.

För det första: lärare.
Den första läraren jag hade i spanska var okej. Vi lärde oss pera, naranja, banana, patata och annat gott. Jag kunde säga No me gusta la musica, vilket är viktigt när man befinner sig någonstans där det spelas dålig musik.
Efter ett år försvann vår lärare och vi fick en ny. Sen gick allt utför. Plötsligt fanns det ingen spanskabok längre. Vi fick hålla till godo med uppkopierade stenciler (vilket väl inte var den nya lärarens fel, men ändå). Det fanns ingen struktur och läraren hade ingen som helst pli på den skoltrötta högstadieklassen.
Det här är ju bara min erfarenhet, men frågan är hur mycket krut landets övriga skolor orkade lägga på att hitta bra lärare i något så avlägset som b-språk?

För det andra: orken.
När man gick i skolan läste man en hel massa ämnen på samma gång. Det gick väl bra om man var duktig och högpresterande. För många andra var det kämpigt att dras med tusen olika ämnen, prov och läxor där alla lärare tyckte att just deras lektion var viktigast att prioritera.
Hur många av dessa skoltrötta ungdomar hade energi kvar till b-språk efter att ha trilskats med svenska, matte, naturkunskap, samhälle och alla de där andra ämnena som ansågs vara viktigast?

För det tredje: b-språk är b.
Det finns en anledning till att det heter b-språk.
Någon gång har någon kommit på att det vore jättefint om man fick lära sig ännu fler språk att uttrycka sig på. Att sprida språkglädjen och låta eleverna kasta sig ut i ett kommunikativt äventyr och njuta av världens sköna mångfald.
Tänk om alla fick chansen att ha en givande konversation med spansk befolkning på solsemestern, att hålla låda i Tyskland och att resa till Paris för att tala kärlekens språk!

Men b-språk blev aldrig den smash-hit som någon tänkte sig. Det var ingen som orkade engagera sig i detta extraämne, denna skolvärldens blindtarm.
Rektorn suckade och kliade sig i huvudet. På personalmötet frågades det om någon möjligtvis hade någon form av kunskaper inom något språk utöver svenska och engelska. En nervös musiklärare med hästflabb erkände att hen en gång varit i Tyskland och kunde några fraser. Fick hen bara en arbetsbok kunde hen nog läsa in några fler glosor inför nästa termin. En smågrinig svensklärare som förläst sig på franska revolutionen gick till slut med på att hålla i franskaklassen.
Det fick sparas in på toalettpapper och tvål för att kunna köpas in böcker som eleverna kunde få samsas om.
Så blev det då dags för skolbarnen att välja språk. Med tillgjord entusiasm föreläste rektorn om vikten av att kunna kommunicera i flera länder och hur fantastiskt det var med möjligheten att få läsa b-språk.
Franskagruppen blev störst, och några av frankofilerna fick motvilligt flytta över till tyskagruppen där klassens strulputtar redan hunnit ristat hakkors i skolbänken. Det dröjde inte länge innan frustrationen över att behöva lära sig ännu ett ämne gjorde de nyinköpta språkböckerna med titlar som "Bonjour!" och "Wir sprechen" oläsliga då flera sidor saknades och alla fotografier fått mustascher.
På grund av detta fick de två dubbelarbetande lärarna ägna många timmar i det kvava kopiatorrummet för att trycka upp missfärgade stenciler där alla detaljrika bilder förvandlades till svarta rutor som färgade av sig på händerna.
När terminen var slut kunde eleverna lägga ett par nya, exotiska ord till sin lista över svordomar.

Ja, så var det. Kanske.
Men det är bara min teori.
Egentligen är det ju jättebra med b-språk. Jag hade gärna velat prata spanska. Men hur jag än försöker lära mig så förblir jag lika usel.
Kanske är det bara så att man inte kan lära gamla hundar sitta. Ska man läsa b-språk så får man nog börja lite tidigare. Kanske klämma in ett par ord eller fraser redan i lågstadiet. Att försöka lura på prepubertala skolbarn ännu ett komplicerat pluggämne är liksom inget bra recept.
Kanske är det också så att det som praktiseras går in medan det som förblir teori känns ogreppbart. Vi omges av svenskt tal, och vi hör engelska på tv dagligen. Men de andra språken? Bara tröglärda fraser i gamla böcker.

Ja, det finns mycket som talar mot det stackars b-språket.
Stackars, stackars b-språket. Så god i tanken, så missförstådd i verkligheten.

15.5.13

Sinead O'Connor i Stockholm

Ikväll spelar Sinead O'Connor på Hamburger Börs i Stockholm. Då kan man ju tro att jag är där och tjoar i publikhavet. Men nä, jag är hemma.
Det känns ju lite bittert. Jag visste om den här spelningen länge men det blev inte att jag reste upp för att gå på konserten. Kanske en gång i framtiden att jag får en ny chans?
Sinead O'Connor var en av de artister som jag nästan av en slump började lyssna på när jag var i tonåren. Hennes skiva I Do Not Want What I Haven't Got, U2:s The Joshua Tree och The Kinks State of Confusion drog jag fram ur pappas halvt bortglömda CD-hylla någon av alla de där högstadiedagarna när ingenting nytt hade hänt på länge. Vilken fullträff! Fy fan vilka bra skivor säger jag bara.

Men jag ska hålla mig till Sinead den här gången. Hon är en otroligt ball människa. Kontrastrik som få och lite av allt. Hon har ett väldigt androgynt utseende och sjunger om viktiga saker. Fullträff för mitt tonårsjag (och mitt idag-jag för den delen). Vem är hon? Vet hon ens själv? Jag visste inte vem jag var så det passade mig utmärkt att lyssna på en musiker som utforskade flera olika stilar. Sinead föddes 1966 i Dublin och hade enligt egen utsago en knepig uppväxt. Hon har varit gift ett par gånger och hon har varit lesbisk (är? vet inte, bryr mig inte). Hon har fyra barn, är prästvigd, bannlyst av katolska kyrkan, har bipolär diagnos och brinner för rastafari.
Den som tror att Sinead O'Connor är tillrättalagd skönsång och one hit wonder med Nothing Compares 2 U men ingenting mer, har missat mycket. Hon är arg, hon är kär, hon är snaggad, hon är sminkad, hon är djupsinnig, hon är kåt, hon är ballader, hon är rock, hon är politisk, hon är troende, hon är personlig.
Och, såklart - hon sjunger supervackert.
Men don't take my word for it, lyssna på den här videon!
Och lyssna vidare. Det finns så mycket bra. Ni som går på konserten: hälsa Sinead från mig att jag kommer nästa gång.

14.5.13

Pojkar.

Bilden ovanför marknadsför badkläder för nåt klädföretag. Skiter i vilket, det är irrelevant. Jag snodde den hos Lady Dahmer.
Vissa ser inget konstigt med den vid en första anblick. Kanske för att vi är så vana.
Så här ser jag bilden:
Det första jag reagerade på var flickan till vänster. Föreställ dig henne fast kanske tio år äldre. Långt hår, särade läppar, en hand på väg att dra ner trosorna inför en betraktare. Jag tycker att den här bilden har en sexuell aura, på ett sätt som känns väldigt fel med tanke på att modellen antagligen är i knappa skolåldern.
Tjejen i mitten ser ut att vara i den ålder hon är: hon står i baddräkt och ler mot kameran, posen ser mindre konstlad ut och uttrycket är lekfullt på ett sätt som känns mer lämpligt för hennes ålder.
Hon ser ut att kunna springa iväg, leka, busa, simma, vara barn. Hennes kamrat är otroligt mycket mer medveten om kameran och om sitt yttre. Hon vet att hon är söt, att hon redan är en kvinna, om än liten.

Det andra jag ser är förstås pojkarna. De gör mig ledsen. Så hårda, så tuffa, så långt bort från lekfullhet och naturlighet, så små men ändå så medvetna om vad en man är: hård, stark, arg.
Jag ser ingen glädje i deras ögon. Ingen stolthet, ingen lekfullhet. Bara kyla. Som om de redan lärt sig att hålla tillbaka lusten och glädjen till förmån för den iskyla som rollen som man kräver.

Det här är två bilder som föreställer fyra barn på stranden, iklädda barnkläder. Vad gör barn på stranden? Leker, simmar, bygger sandslott, blir sandiga, äter glass, sparkar boll.
Vad gör de här barnen? De posar för en kamera. Men inte med glass på hakan, inte med ett stort leende, inte framför sina sandslott eller skuttande i en jättevåg.
De poserar som om de vore vuxna människor i en underklädesreklam.

Och ju mer jag tänker på saken desto mer bekymrad blir jag över pojkarna. Så unga. Men redan så skickligt inskolade i sin roll. Muskler, som inte ens finns där, men som ändå ska visas upp. Muskler, inte för att springa, sparka boll och leka. Muskler för att visa makt.
Titta på mig, jag kan slåss. Jag är starkare än du. Kom inte närmre! Ge mig ingen kram. Prata inte med mig. Här finns ingenting att hämta. Jag kan slåss, det räcker så.

Jag blir ledsen.
Ibland klagas det över att feminister, genustyper eller helt enkelt hela samhället har en agenda som går ut på att göra pojkar till veka flickfigurer, tvinga dem in i en obekväm tjejroll där de tvångsmatas med känslor och tvingas sitta tysta och utföra lugna lekar och pyssel. Något som alltså ses som helt naturvidrigt för alla pojkar.
För mig finns det inget mer fantastiskt än om vi kunde göra alla pojkar till "flickor". Med det menar jag att det att tillåta pojkar att gråta, fascineras av klara prinsessfärger och ibland lotsa dem in i lugna sysslor som bakning och kramar istället för att låta dem tro att de klarar sig utan känslohantering, hushållskunskaper och respekt inför medmänniskor snarare vore en oerhörd tjänst för alla världens pojkar och män.

Ibland undrar jag om inte pojkar nästan drabbas hårdare av vår könsroller än flickor.
Utseendekraven är höga på flickor i tidig ålder (se bilden ovan igen och lägg till alla andra sexualiserade kvinnobilder i offentligheten som även uppfattas av små barnaögon) och det är fortfarande norm att flickor och kvinnor kliver undan för män, jobbar i det tysta, inte får samma uppmärksamhet. De subtila nytnävsslagen mot kvinnor och flickor är många.
Men ibland kastar man ut barnet med barnvattnet.
Den här bilden är rolig och smart. Trycket på tröjan säger väldigt mycket om bland annat vårt bemötande av barn (ett exempel: hur många kvinnor har inte vittnat om hur de som barn drömde om ett yrke men fick höra att det inte var något för flickor att satsa på?).
Men jag tror inte att man ska vara allt för snabb med att se flickors prinsesslekar som något skadligt.
I rollen som prinsessa är man inte bara finklädd, man är också mäktig. Prinsessan styr landet (och ofta familjen). Kanske är det en träning i att våga ta plats, att leka med roller.
En lek som pojkar förvägras. Pojkar får inte på några villkor bära prinsessklänning och alla sådana tendenser ses som ett problem. För pojkar finns istället actionhjälterollen. En roll som kanske har samma betydelse för utveckling som prinsessrollen. Men samtidigt - en roll som handlar om våld, ilska och att utmana faror.
Man kan mena att det här är något naturligt, och medfött, nedärvt, biologiskt. Flickor dras till det mer lugna, pojkar till det farliga. Flickor vill vårda, pojkar vill våldta, nej, förlåt, pojkar vill visa styrka och tävla.
Frågan är: bör vi isåfall verkligen uppmuntra det? Tycker vi verkligen att det är bra att pojkar dras till det skadliga och dramatiska? Är det så bra att vi till och med måste lotsa dem tillbaka till detta "naturliga" när de söker sig åt ett annat håll? På riktigt?
Samma sak med flickor: behöver vi verkligen idag fler kvinnor som tiger i församlingen och undviker yrkeslivet till förmån för barnafödsel och hushållsarbete? Även om det nu ligger i generna, är det enligt stenålderslogik vi ska uppfostra våra barn, framtidens vuxna ansvarstagande samhällsindivider? Till män som hellre slåss än gråter, till kvinnor som är övertygade om att det går bortom deras förstånd hur man skruvar i en skruv?

Men jag tänker framförallt på pojkarna. Att flickor lär sig ta hand om, lyssna, vårda, gråta, känna efter är ju inte egentligen något dåligt. Synd att de på köpet får höra att alla de här egenskaperna är löjliga och får veta att de inte är tillräckligt bra som pojkar (varför kallas killar som inte är tillräckligt bra för "kärringar", "tjejer", "fjollor" - och vad gör det med tjejers självbild att stå som modell för det sämre, mesigare?).
Men det pojkar lär sig får mig att må dåligt.
De får inte gråta. Hur många vuxna män är oförmögna att gråta - en viktig kroppslig process för att tömma ut sorg för att kunna ta in ny glädje?
De får inte vara stillsamma och visa respekt. För mycket hänsyn till partnern - toffel. För lugn och ointresserad av sport - bögjävel. Att ha en kvinna som förebild är inte ett alternativ, det är pinsamt.
De måste ständigt vara sexuellt aktiva, sexuellt preseterande och de får inte lära sig något om sexualitet, närhet och lust utöver kukens förmåga att vara hård och penetrera.
Hur kan man lära någon att känslor är töntigt?
Hur kan man tycka att det är positivt att lära pojkar att trycka ner allt som kan ses som "feminint" och dessutom sparka och slå när sådana drag visar sig hos andra?
Det förstår jag inte.

Jag hoppas att om jag någon gång får söner och vi åker till stranden så kommer de inte att posera som pojkarna på bilden. Jag hoppas, önskar, att inget barn känner pressen att posera som en aggressiv muskelman för att det är vad världen förväntar sig av dem.
Tyvärr tror jag att många gör det. Den här bilden speglar bara samhällets syn på vad en man är och bör vara. Någonting hårt och glädjelöst.

8.5.13

Cherlek

Den här roliga och medryckande videon kikade jag på idag:

Meatloaf är ju en synnerligen fascinerande man. Man undrar: varför i hela friden döpa sig till Köttfärslimpa? Man kan också undra varför han ser så galen ut och vad det var han inte ville göra för kärleken, men alla frågor överskuggas liksom av det där namnet. Meatloaf.

Sen är det Cher. Kvinnan som för sin del tänkte "Nej, nu får det räcka med efternamn och mellannamn och skit. Jag heter Cher. Punkt".
Jag tyckte mycket om Cher när jag var liten. Visserligen har jag aldrig gillat Korv Stroganof men hon fick det ändå att låta bra med sin förvrängda röst till tonerna av äkta disco. Believe kan jag antagligen utantill. En hit nästan i klass med "I will survive".

På senare år har jag sett flera filmer där Cher dyker upp, antingen vid sidan av eller som huvudroll. Hon har växt i mina ögon. Det är dessutom ganska så blandade filmroller hon gör, ena gången komedi, andra gången tungt drama. Och väldigt mycket åttiotal - det osar liksom åttio varje gång Cher kliver in i ett rum än idag.

Följande Cher-rullar har jag sett:

 - Fäst vid dig (2003). Cher i ganska liten roll, hon stöter på och blir vän med de siamesiska bröderna Bob och Walt i denna typiska skruvade Farelly-film. Lustigt nog är jag inte förtjust i Den där Mary, Dum & dummare eller Mina jag & Irene, men Fäst vid dig lyckades charma mig på något sätt.

- Kärleksfeber (1990). En film jag skulle vilja se om eftersom jag var lite för liten för att förstå de sexuella tonerna när jag såg den sist. Cher är här morsa till två flickor varav den äldsta gör tonårsrevolt genom att hänge sig åt religion och kämpa med självpåtaget celibat.

- Mask (1985). Snyftis om Cher och hennes son, som har en sjukdom som gör att han ser väldigt annorlunda ut vilket ofta väcker negativa reaktioner hos omgivningen. Baserad på true story. Såg den för hundra år sedan och minns inte riktigt vad jag hade för åsikt.

- Silkwood (1983). Också based on a true. Meryl Streep spelar Karen Silkwood som jobbar på ett kärnkraftverk där profit går före säkerhet. Hon börjar forska i saken vilket inte är populärt. Cher gör rollen som Karens lesbiska rumskamrat. Måste ses! Dels för Chers goa flatroll men också för det gripande och otäcka dramat samt själva vardagskänslan som är väldigt fint förmedlad.

Det som är spännande med Chers filmkarriär är att hon ofta har medverkat i filmer som har ett visst djup och ofta handlar om kvinnor snarare än om män. Det gillar jag.

Några Cher-filmer jag skulle vilja se:

- Tea with Mussolini (1999). Ett drama som utspelar sig i Florens 1934. En grupp kultiverade kvinnor möts en efterrmiddag för att dricka te och vi får ta del av deras öden. Kvinnors öden, dricka te, italiensk historia - låter ju typiskt spännande!

- Mitt liv, mitt val (1996). Tre kvinnor ställs inför samma svåra beslut - skall de föda sina oplanerade barn? Episodfilm. Regisserad av Cher (och Nancy Savoca)! Ännu mera kvinnodrama, mums.

- Faithful (1996). Maggie och hennes man har varit gifta i 20 år. Nu har han tröttnat på henne och lejer en mördare att röja henne ur vägen. Det går dock inte som han tänkt. Låter kanske inte som nån höjdarrulle, men - Cher!

- Misstänkt (1987). Advokaten Kathleen ser fram mot sin första semester på över ett år. Men när domare Helms ger henne uppdraget att försvara en döv, hemlös man åtalad för mord, blir resan inställd. Vad är det med åttiotalet och advokatfilmer? En genre som inte får mig att hoppa högt av glädje, men den rymmer förstås både skräp och godbitar. Storyn låter ändå relativt spännande.

- Häxorna i Eastwick (1987). Tre väninnor beslutar sig att ta kontakt med en nyinflyttad man som har en charmig och mycket speciell stil, vilken verkar locka alla kvinnor han träffar. Snart har han förfört alla tre, och en mycket underlig historia kan ta sin början där magi och trollkonster är en stor del av vardagen. Ett måste på min lista - filmen bygger på en bok av John Updike och hela häxtemat går igen i den svenska romanen Aprilhäxan som vi fick analysera i den litteraturvetenskapskurs jag läste förra året. Lite rörigt, men poängen är att jag är väldigt nyfiken på den här filmen.

- Mångalen (1987). Loretta är änkan som fortfarande bor hemma hos sina hetlevrade italienska föräldrar i Brooklyn. Sedan hennes man blev överkörd av en buss tror Loretta att hon är otursförföljd och därför lika gärna kan gifta sig med den triste Johnny. Låter skruvat och lite omodernt. Jag är inte övertygad men jag är väldigt nyfiken.

- Come back to the five and dime, Jimmy Dean, Jimmy Dean (1982). James Deans lärjungar stämmer träff på årsdagen för hans död och talar ut om sina liv, förfluten tid och nutid, avslöjandes sanningar och hemligheter. Alltså titeln, puh. Men det här är alltså en film som på något sätt kretsar kring James Dean och på grund av det behöver jag förstås se den, även om Cher inte hade haft en av rollerna.

- Chasity (1969). Den unga Chastity liftar genom USA, på jakt efter lyckan och kärleken. Kan ju vara hur bra eller hur dålig som helst, ingen vet. Lär bli mycket Cher i alla fall. Och roadtrip är ju aldrig fel.

Cheers to Cher!

3.5.13

Bee Movie

Det blev ingen skräckis igår - plötsligt kände jag för något lite mer färgglatt och barnsligt... Så vi såg:

I miljarder år har bin bott i kupor och tillverkat honung. Tekniken har utvecklats och finslipats och i Bee Movie kliver vi in i en minivärld av maskiner, bilar och kokkärl som alla går i klara färger. Här lever biet Barry som just ska till att välja ett av de många yrkena i bikupans mångfacetterade system när han får en unik möjlighet att följa med och se den underbara världen utanför. Vad han där upplever förändrar inte bara hans eget liv utan påverkar i längden hela mänsklighetens syn på bin.

Bee Movie är en småtrevlig film på det något utnötta temat antropomorfism - att gestalta djur som varianter av människor som kan prata, köra bil, använder kläder och har komplexa samhällssystem som liknar våra. Både Antz och Ett småkryps liv var långt före Bee Movie med att beskriva insekternas vardag och äventyr, och bivärlden är inte helt olik myrvärlden, vilken är temat för de två andra animerade filmerna. Men det funkar ändå, kanske för att Bee Movie kom tio år efter de andra.
Komikern Jerry Seinfeld har varit med och skrivit manus till Bee Movie. Han gör också Barry's röst.
Barry är rätt så gullig och det är lätt att sympatisera med de arbetssamma bina som brinner så för sin honung. Jag charmas också av Barry's mänskliga vän Vanessa och deras något komplicerade relation.
Att en människokvinna får en så stor roll gör det lättare att acceptera att filmskaparna i övrigt har så svårt att ge utrymme till kvinnliga bi-roller - vilket ju är regel snarare än undantag i film i allmänhet och animerad film i synnerhet.

När det gäller just antropomorfiska animerade filmer är jag personligen glad om filmskaparna har lite kunskap om det djur de skildrar och även infogar den i sitt manus. Det stör mig att de inte ens kunde göra den blodsugande mygga Barry möter till en kvinnofigur - trots att det i verkligheten är enbart honmyggor som suger blod. Däremot ler jag lite åt "avslöjandet" om att Barry's mamma och pappa inte är hans "riktiga" föräldrar eftersom alla bin föds av bidrottningen.

Bee Movie är småkul och färgglad och påminner om hur viktiga bin är för hela jordens överlevnad. Vill du se fler och bättre filmer med antropomorf-tema så rekommenderas:

* Flykten från hönsgården. Ett gäng smarta hönor planerar och bygger för att kunna fly sitt grymma öde. Svängig och tuff klassiker.
* Wallace & Gromit. Samma skapare som filmen ovan - Wallace är en gubbe och Gromit hans smarta hund. Flera filmer, se tex Varulvskaninens förbannelse.
* På andra sidan häcken. Skogsdjur möter modern civilisation och blir beroende av chips och läsk i en samhällskritisk men framförallt väldigt rolig familjerulle.
* Hitta Nemo. Rörande om en clownfisk som på jakt efter sin försvunne son får hjälp av softa sköldpaddor, lömska hajar och den mycket speciella kirurgfisken Doris, som för övrigt snart ska få sin egen film - något att se fram emot!

2.5.13

Abandoned amusement parks

Hej du sköna värld.
Idag har jag bildgooglat Pripyat (kort info för er som undrar: Pripyat är en ukrainsk spökstad som ödelades efter Tjernobyl-katastrofen 1986 och sedan dess legat där och varit allmänt läskig och mytomspunnen). Det var porrigt. Jag fortsatte att trappa upp denna lustkick med att leta efter ödelagda tivolin och hittade en del godbitar. Men dagens finaste bild är den här från Pripyat:
Riktigt kusligt på ett vällustigt sätt.
Kan ju inte låta bli att undra vad det är för felkoppling i huvudet som gör att man går igång på ödelagda platser?
Antagligen samma miffo-funktion som gör att man med nöje bänkar sig framför en skräckfilm. Varför, liksom? När man kan se en mysig feel good-film istället för att huka under kudden och ropa "nej, gå inte ner i källaren, titta bakom dig, gå därifrån!". Varför bildgoogla abandoned amusement parks när man kan bildgoogla cute kittens?
En halvhjärtad teori är att det är ett sätt att själv känna sig trygg. Det är trots inte jag som bor i en spökstad eller måste gå ner i en källare och treva mig fram i mörkret efter mina försvunna kompisar. Ungefär som exponeringsterapi kan man minska sin egen rädsla genom att se på bilder och filmer som föreställer saker som händer någon annanstans, avlägsna läskigheter, påhittade sagor, sådant som händer andra och som inte kan nå mig. Världen är på många sätt hemsk och ett sätt att bearbeta den informationen är att ta del av hemskheterna på tryggt avstånd.

Apropå tivolin: när jag var liten hade jag återkommande drömmar om märkliga karuseller och berg-och-dalbanor. Drömmarna var inte alls likadana från gång till gång, men det var just tivoli-temat som kom igen lite då och då. Nästan alltid var jag ensam på tivolit. Ibland var det kväll och mörkt, ibland ljust, men alltid väldigt ont om folk. Oftast helt folktomt. Och ofta gav det mig en väldigt kuslig känsla. Ingen renodlad mardröm, sällan var det något speciellt som hände - det var bara en obehaglig stämning där. Kanske som att jag var instängd.
Jag har tänkt på de där drömmarna ibland. Som vuxen drömmer jag nästan aldrig om övergivna nöjesfält. Det var liksom en barndomsgrej för mig. En märklig grej - jag tyckte det var toppen att åka till Liseberg och förknippar tivoli väldigt starkt med stora folkmassor. Så varför vändes allt detta ut och in i min drömvärld där tivolin fick stå för mörker, ödslighet och osäkerhet?
Jag vet inte, jag har inga teorier där.

Bilden på min blogg, som föreställer ett nöjesfält i en solnedgång, tog jag i Hyde Park i London när jag var där förra hösten. Öde och folktomt. Vackert.

Nu ska jag se om sambon vill se en skräckfilm med mig. God kväll!