Det känns ju lite bittert. Jag visste om den här spelningen länge men det blev inte att jag reste upp för att gå på konserten. Kanske en gång i framtiden att jag får en ny chans?
Sinead O'Connor var en av de artister som jag nästan av en slump började lyssna på när jag var i tonåren. Hennes skiva I Do Not Want What I Haven't Got, U2:s The Joshua Tree och The Kinks State of Confusion drog jag fram ur pappas halvt bortglömda CD-hylla någon av alla de där högstadiedagarna när ingenting nytt hade hänt på länge. Vilken fullträff! Fy fan vilka bra skivor säger jag bara.
Men jag ska hålla mig till Sinead den här gången. Hon är en otroligt ball människa. Kontrastrik som få och lite av allt. Hon har ett väldigt androgynt utseende och sjunger om viktiga saker. Fullträff för mitt tonårsjag (och mitt idag-jag för den delen). Vem är hon? Vet hon ens själv? Jag visste inte vem jag var så det passade mig utmärkt att lyssna på en musiker som utforskade flera olika stilar. Sinead föddes 1966 i Dublin och hade enligt egen utsago en knepig uppväxt. Hon har varit gift ett par gånger och hon har varit lesbisk (är? vet inte, bryr mig inte). Hon har fyra barn, är prästvigd, bannlyst av katolska kyrkan, har bipolär diagnos och brinner för rastafari.
Den som tror att Sinead O'Connor är tillrättalagd skönsång och one hit wonder med Nothing Compares 2 U men ingenting mer, har missat mycket. Hon är arg, hon är kär, hon är snaggad, hon är sminkad, hon är djupsinnig, hon är kåt, hon är ballader, hon är rock, hon är politisk, hon är troende, hon är personlig.
Och, såklart - hon sjunger supervackert.
Men don't take my word for it, lyssna på den här videon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar