5.7.13

Not another katastroffilm

Har ni tänkt på att alla hollywoodska katastroffilmer är exakt likadana?
Jag har faktiskt tänkt på det.

Och visst, det kanske inte är så konstigt med tanke på att Hollywood är Hollywood, filmbranschen som har tagit ställning och satt ner foten ordentligt mot destruktiva krafter såsom nytänkande och mångfald.
Att en romantisk komedi står och faller med huruvida den klantiga pojken möter den snygga flickan och en actionfilm kräver en god amerikan och en ond utlänning är liksom inskrivet i stadgarna och inte så lätt att ändra på.
Men just när det gäller katastroffilm trodde jag i min enfald att så länge man håller sig till de obligatoriska utomjordingarna, jättemonstren, naturkatastroferna eller vad det nu må vara som hotar så skulle själva intrigen i övrigt vara någorlunda fri.
Av allt att döma har jag gjort en grov missberäkning angående denna genre.

Jag har sett några katastroffilmer i mitt liv. Inte överdrivet många eftersom jag börjat tröttna på just likformigheten. Allt för många gånger har jag sett samma mönster upprepa sig.
Nu talar jag inte om att det alltid utspelar sig i New York eller andra amerikanska städer, att utomjordingarna alltid är onda, att allt alltid händer helt plötsligt som en blixt från klar himmel eller att det alltid lugnar sig på slutet och att hjälten överlever.
Allt det där kan jag köpa.
Det är något annat jag reagerat på, ett underliggande tema som rapas upp varenda gång jorden hotas av olycka och lidande (utöver den olycka och det lidande som redan pågår ständigt i de fattiga delarna av världen).
Vi kan kalla det Tema Familjen.

För att nå kriterierna för en hollywoodsk katastroffilm krävs följande:
1. En hotande katastrof.
2. En manlig hjälte som måste rädda sitt/sina barn + rädda sitt äktenskap.
Extrapoäng om:
A. Hjältens barn finns på en extremt svåråtkomlig plats dit han måste ta sig.
B. Äktenskapet redan är kvaddat men lagas mirakulöst i slutet av filmen.

ALLTID.
Ja, okej, det finns antagligen undantag, men det här händer tillräckligt ofta för att jag ska helt tappa lusten att se en katastroffilm eftersom jag redan vet allt som kommer att hända.
Inte bara vet jag att huvudpersonen kommer att överleva mot alla odds (den förutsättningen är ju regel nummer ett i princip alla filmer). Inte bara har jag räknat ut att väldigt många andra kommer att duka under och att många hus kommer att störta och flygplan kommer att sprängas och kaotiska bilköer kommer att uppstå och nyhetssändningar kommer att brytas mitt i. Inte bara är jag redan från början inbegripen med att specialeffekterna kommer att hagla medan en pressad president sitter på sitt kontor och planerar för sin egen bekväma och hemlighållna flykt.
Allt det här känns liksom helt okej när jag sätter mig i biostolen eller hemma i soffan.
Det som stör mig är att jag redan vet allt om huvudpersonen och hans liv. Att katastroferna må variera från kärnkraftsmuterade havsmonster till brinnande kometer men huvudpersonen är alltid en exakt kopia av snubben i den förra katastroffilmen. Det är alltid en slätstruken, heroisk familjefar som på slutet blir ihop med en lika slätstruken kvinna (förslagsvis sitt ex så kan barnen gråta glädjetårar inte för att de överlevt men för att mamma och pappa är kära igen). Att det alltid ska tryckas in äktenskapspropaganda i varenda rulle om jordens undergång (fatta symboliken: det gifta paret skiljer sig och Gud går bananas över hela jorden!). Att jag redan sett hela storyn från början till slut ett oräkneligt antal gånger och det enda som skiljer är... ingenting.
VARFÖR ska jag då se den här filmen också?


Har ni sett Day after tomorrow?
Har ni sett 2012?
Har ni sett Volcano?
Har ni sett Independence Day?
Har ni sett Flood?
Har ni sett Världarnas krig?
Har ni sett Earthquake in New York?
Har ni sett Meltdown?
Se en av dem, det räcker.

Snart kommer World War Z på bio. Den handlar om en katastrof som hotar jorden. Brad Pitt spelar pappan som försöker rädda sin familj. Jag var lite sugen på att se World War Z tills jag drog mig till minnes att jag ju redan sett den flera gånger. Där sparade jag en hundring!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar