En stund med Erik Satie

Det här är så vackert just nu.
Då jag ibland spelade piano (ännu en sak jag har slutat med på äldre dagar) tyckte jag om att prova det här stycket. Inte lika bra som Satie kanske, men ändå, det är en relativt enkel, och mycket trevlig, bit att spela.
Om översättningsprogrammet jag använder stämmer så heter stycket "Jag vill ha dig" på franska. Jag föreställer mig en dans. Det är en dansant melodi, ibland fartfylld och ibland mer eftertänksam.

Jag tycker om Erik Satie. Klassiska kompositörer finns det gott om men Satie är den enda jag har ägt en skiva av. Så han känns speciell för mig.
Erik Satie levde i sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Hans mest kända pianostycke känns igen under namnet "Gymnopédies" och har en betydligt mer melankolisk klang än "Je te veux".

My old piano

Dagens låt är en skön discosväng som handlar om kärleken till - ett piano.
Vad mer kan jag säga? Ett av musikhistoriens stora namn Diana Ross dansar med sitt piano och tycker att så länge hon får umgås med denna stilige "herre" så är livet komplett.
Jag gillar pianon och jag gillar Diana Ross. Jag gillar även 80-talet (det är en sorts skräckblandad förtjusning), som fullständigt dominerar den här videon.
Men framförallt gillar jag låten.
Catchy, catchy, catchy!

World War Z

Ni minns kanske hur jag tappade sugen att se just den här filmen i mitt inlägg om katastroffilmer för några veckor sedan? Nu har jag sett den och tänkt om.

World War Z är mer av en renodlad zombiefilm än vad jag först trodde. Jag hade hört att "man ser knappt några zombies", men det måtte ha kommit från en blind för jag såg dem överallt.
Zombiefilmsgenren är förstås starkt besläktad med katastroffilmsgenren, skillnaden är att zombiefilmer är postapokalyptiska, det vill säga de utspelar sig i en värld som fortfarande existerar efter en stor katastrof, snarare än i en värld som väntar på att gå under.
Nu råkar jag tycka väldigt mycket om postapokalyptiska berättelser och är ett stort fan av tv-serien The Walking Dead (som för övrigt snart drar igång med fjärde säsongen). Stundtals påminner World War Z - som för övrigt bygger på en bok med samma titel - faktiskt om en spännande tv-serie snarare än en typisk hollywood-rulle med dramaturgi från a till b. Det är ett gott betyg.

Brad Pitt spelar huvudrollen som Gerry; en man som länge slitit för FN i krisområden men nu tagit ett steg tillbaka för att umgås med familjen. Gissa om han blir inkallad igen och motvilligt får lämna fru och döttrar därhän? Här har vi den klassiska ramen: mannen som måste rädda både världen och sin väntande familj, vi har till och med den snygga men uttjatade bilkö-scenen som ingen katastroffilm tycks slippa undan. Men sedan glider det mer och mer över i en rätt så oförutsägbar resa över jorden där Gerrys hjärna går på högvarv hela tiden. Han möter många människor med olika teorier och strategier och blir bland annat polare med en kvinnlig soldat, vilket är en härlig bris av nytänk i filmvärlden.

Att varken Gerry eller hans fru Karin är modellsnygga utan ser rätt så rädda, slitna och risiga ut ger också extra plus i kanten. Gerry är en bra hjälte som är mer listig än stark och World War Z är en ovanligt smart och intressant film, oavsett vilket kategori man placerar den i. Jag önskar faktiskt bara att den var lite, lite längre.

Bloggosfäriska besvär

Jag är verkligen ledsen att det har blivit så här och jag vet inte riktigt varför det har tagit en så tråkig vändning. Inte vet jag heller hur framtiden ser ut, jag kan bara hoppas på det bästa.

Jag vill blogga mer!

Det är en enkel och anspråkslös men ändå stärkande och utvecklande form av skrivande. I en blogg är jag fri att skriva om vad jag vill. Mina åsikter och min smak är viktigast här. Det är min lekhörna med viss insyn.

Jag har alltid haft svårt att reda upp tillvaron och få saker gjorda. Idag känner jag mig effektiv men de allra flesta dagar känner jag mig såsig och trött. Detta oavsett om jag arbetar eller är ledig. Jag kan i alla fall trösta mig med att jag läst mycket på sistone - bland annat boken "Enda barnet - ensam eller stark?" och ett gäng gamla Kamratposten från 80-talet. Det är roligt, men jag vill ju göra något själv också.

Jag ser på livet så här: det består av intryck och uttryck. Jag har ganska mycket intryck i mig: det kan vara att njuta av naturen, god mat, vänliga människor, en bra bok eller film, musik och så vidare. Ni förstår - positiva intryck.
Men jag har allt för lite uttryck: jag gör ingenting själv. Jo, visst gör jag saker, jag arbetar, städar lite, diskar och lagar mat. Men jag tycker ändå att jag har ett underskott på uttryck. I synnerhet som jag är en kreativ människa och har ett stort behov av att uttrycka mig. Men jag har svårt att kanalisera uttrycken och kreativiteten.
Att blogga skulle kunna vara ett bra sätt att bli av med lite av överskottet. Men det har inte blivit. Kanske för att det varit mycket med flytten. Kanske för att det är svårt för mig att planera min dag, ännu svårare när man är två som ofta är hemma om dagarna. Kanske för att jag har så mycket ilska och kämpaglöd och tankar och frågor och glädje i mig att det blir som när tio personer ska klämma sig genom samma dörröppning samtidigt. Kanske för att jag har fel inställning, jag vet inte?

Strunt i det här nu! Nu skriver jag ett eller ett par inlägg och får ur mig lite tankar. Om framtiden ska jag inte sia nu. Vi hörs när vi hörs.