30.6.13

Söndag morgon


 Jag gillar den här bilden, den har en lugnande verkan på mig.
Jag lägger den här så länge.
Trevlig söndag!

13.6.13

L´éléphant dans la chambre

Den här videon ligger den gode Patrik bakom. Jag är med på ett hörn. Det var en solig dag i maj som vi mötte upp popbandet Sandy Mouche vid en nationalpark i Skåne. Tillsammans med de fyra musikerna, några instrument och en barnvagn begav vi oss in i skogen och hittade en fin glänta där inspelningen kunde ta plats.
Låten är en smått melankolisk poppärla på franska. Här ackompanjerad av både babyjoller och fågelkvitter. Lyssna och njut, och lägg märke till det udda trumsetet!
För den som inte kan franska kan jag berätta att låten handlar om en dotter som försöker konfrontera sin hemlighetsfulla och dysfunktionella familj (fritt efter vad sångerskan Helena berättade för mig - jag kan alltså ha lite fel, men ungefär så).
Kolla gärna in bandets nya skiva "Glory and grace" som finns på spotify och utöver denna låt även rymmer godbitar som "Rainbow", "Turquoise water" och "Hurt".
Sommarkram!

3.6.13

Riktiga människor med riktiga känslor i politiken

Nu ska jag bannemig skriva om feminism IGEN, för det är så lätt hänt när man sitter och svettas i morgonrocken och lyssnar på kille med gitarr och läser sina favobloggar och reproducerar sina egna åsikter i nåt slags femception.

Dagens åsikt: det är på riktigt.
Jag tänkte egentligen skriva om det här tidigare, fast då ur en annan vinkel. Jag tänkte skriva om att man faktiskt kan njuta av ett fyra timmars-drama om ångest och livets meningslöshet mer än en rolig revy som är genuint underhållande och som alla fattar. Eller att man kan uppskatta en klottrig tavla som föreställer ingenting mer än en vacker målning av något som de flesta tycker är fint att titta på.
Eller att man kan digga ett musikstycke som i mångas öron låter som enformigt skrän och vars text är på ett främmande språk och även översatt blir helt obegriplig för gemene man, mer än man diggar den senaste housemusiken på radio.
Men det är svårt att skriva om det där. Man halkar alltid över i Elitismen. Det blir samma rappakalja: man försöker påpeka att man inte vill vara den som bestämmer vad som är bra eller dåligt men det är ju fullkomligt omöjligt att låta bli för man TYCKER ju. Precis som andra tycker att det enkla och självklara är så jävla mycket bättre än det konstlade och avancerade. Och någonstans i allt det där ska man liksom flika in att det är ju inte Vi och Dom, det är ju bara en massa kultur och en massa smak som kan samsas och variera. Man kan ju kolla Norén-pjäsen på teatern och sen gå hem och lyssna på Swedish House Maffias senaste låt. Det finns ju ingen motsättning, egentligen.

Ja, ni ser. Det är ju bara skitjobbigt att dra den där sörjan igen, jag orkar inte. Poängen är i alla fall densamma som i så många andra sammanhang: det är på riktigt.
Det hade liksom inte funnits en snobbig kulturelit om det verkligen var så att INGEN kunde tycka om den konstiga konsten. Det är klart att många låtsas gilla en massa grejer de egentligen inte riktigt förstår sig på för att passa in i kulturkretsen. Det funkar likadant som i alla andra grupper - anpassning är bekvämare än ifrågasättande. Men det är liksom inte vanligare inom kulturkretsen. Och det är definitivt inte så att alla går runt och låtsas gilla en massa skit som ingen egentligen tycker om. Så är det faktiskt inte.

Likadant är det inom feminismen. När vi pratar om problem som finns, så pratar vi om problem som vi faktiskt upplever och mår dåligt av. Inte hitte på-problem. Inte överdrivna, extrema pillepillgrejer. Inte saker som vi ägnat timmar åt att finkamma världen efter och ger upp ett tjut av lättnad när vi äntligen hittar.
Vi reagerar på sånt som vi reagerar på. Saker som vi upplever, ofta dagligen.
De flesta som blir feminister blir det för att de själva upplever att det finns en genomgående samhällsstruktur som drabbar kvinnor negativt. Inte för att nån har tutat i dem att de ska lägga sin livstid på att låtsas reagera och låtsas bli sura över saker som egentligen inte gör en fluga förnär.
Varför skulle vi låtsas? Vad har vi att vinna på det?
Det enda någon kan vinna på det är de som kan avfärda oss som fejk. Ni bara hittar på. Ni överdriver.

Kommer ni ihåg i vintras? Plötsligt var n-ordet den absolut hetaste potatisen i debatt-Sverige. Det var dockan på julaftons-tv. Det var pepparkakan i lussetåget. Det var tintin-boken som plockades bort.
Och överallt lät det: - Låtsasproblem. - Allt för att vara politiskt korrekt. - Vem bryr sig? - Ni skapar era egna problem. - Kan någon på allvar ta illa upp av det här (underförstått nej, eftersom jag inte gör det)?
Genomgående en stark övertygelse om att allt var ett hittepå av någon som kände ett kliande behov av att vara sådär riktigt bajsnödigt politiskt korrekt som bara de bajsnödigt politiskt korrekta kan vara. Överallt en gemensam överenskommelse om att offret ifråga inte rimligtvis kunde tänkas existera.
Det fanns inga svarta som kunde ta illa upp, och fanns de, så tog de i alla fall inte illa upp för hallå, man får väl chilla lite.
Vi skapar våra egna problem.
Eh, nej. Vi SER våra egna problem. Det är en viss skillnad.
Killen som plockade bort Tintin-boken var mörk. Han har garanterat ett annat perspektiv på berättelser om knasiga svarta infödingar än vad en ljus människa har. Garanterat. Man kan argumentera emot honom i sak, man kan tycka att han tolkar fel, man kan kritisera hans beslut.
Men det som händer är något annat. Det som händer är att hans, och andras, upplevelse förkastas som hittepå och låtsasproblem.

Samma sak händer så ofta feminister. Eftersom vi i många fall är kvinnor ligger det nära till hands att mena att det är på grund av våra många och häftiga känslor som vi reagerar mot olika former av sexism och diskriminering. Problemet hamnar alltså hos oss, istället för att vara där problemet är, det vill säga hos den som agerat sexistiskt eller diskriminerande.
Märkligt nog får vi inte behålla våra känslor ens när vi får dem upptryckta i ansiktet. De är nämligen inte värda att tas på allvar.
Om så hela världens kvinnor reste sig som en och sade "Det här gör mig upprörd och ledsen!" så skulle det heta att vi är överkänsliga, problematiserar när vi skulle kunna ta det lugnt och fokusera på det positiva i livet, överdriver och hetsar på varandra att hitta problem som inte finns.

Lyssna på kvinnor som försöker diskutera utseendefixeringen i samhället. Lyssna på kvinnor som tillsammans eller ensamma tar mod till sig och pratar om sådant de upplevt: våldtäktshot, trakasserier, tafs och kränkande frågor eller kommentarer.
Lyssna på vilka svar de får: - Trams. - Snacka om överkänsligt! - Läs inte tidningar/titta på tv/kolla reklam om det stör dig så. - Ta det som en komplimang istället. - Måste man se allt så svart? - Engagera er i något viktigt istället (dvs din upplevelse och din vardag är inte viktig).

Poängen är: för oss är det på riktigt. För en kvinna är det på riktigt när någon gör något sexistiskt. Det känns. För en svart är det på riktigt när någon envisas med n-ordet. Det känns. Vi känner. Var vänlig avfärda inte vår kritik som att vi agerar utifrån nåt slags allmän slapp "jag vill bara gnälla och ifrågasätta allt på pin kiv"-attityd när vi talar om våra egna, verkliga känslor och upplevelser som format oss som människor.

Nu är jag förstås tråkig som bara fokuserar på det negativa. Värt att komma ihåg är att det varje dag vaknar nya tankar och nya röster, att de som inte hörs är alla de som instämmer i kritiken eller har fullt upp med att se över sin egen världsbild, att vi även kan mötas i samförstånd, inte bara nötas ner av andras oförstånd och hån.
Och avslutningsvis: tack, alla män som inte våldtar och slår! Jättesnällt, det uppskattas. Steg två är att ifrågasätta hela samhället och försöka skapa ett nytt. Men det är okej om ni inte pallar, bara ni slutar vara så griniga och hånfulla när vi själva försöker ändra på vår situation. Tack på förhand.