Tankar om julen

Nu är det advent och det här landet går bananas. Alla hänger upp stjärnor i fönstren, bombar sociala medier med lussebullsbak och hetsar kring julklappsinköp.
Nej, inte alla.
Och det har jag tänkt en del på. För det måste verka så konstigt när man ser det utifrån, det här julfirandet. Det är så hysteriskt. Så extremt. En folkpsykos liksom.
Och detta i ett land som ska föreställa sekulariserat. Här i Sverige är vi minsann inte styrda av religion! Ja, förutom då att ALLA MÅSTE FIRA JESU FÖDELSE en gång om året men vadå då.

Julen är en väldigt konstig högtid. På ett sätt är den det ultimata beviset för att Sverige är, alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturellt. Julen är ju liksom bara ett axplock av allt det bästa och mesta ur hela världens chokladask.
Vi har den här vansinniga (men underbara) tyska idén om att plocka in ett levande träd i stugan. Vi plockar fram lilla jesusbarnet i krubban med tillhörande kameler och åsnor. Vi har valt ut ett mörkhårigt helgon från Italien som vi hyllar genom att anordna skönhetstävlingar för blondiner. Vi frossar plötsligt i exotiska kryddor som kanel, ingefära, vört och saffran: smaker som andra använder i maten året om men som vi oftast ratar elva månader om året.
Men det konstigaste är nog vår våldsamma matkonsumtion.
Jag menar, islam har ramadan, en högtid där de fastar och tankarna går till de som inte har mat för dagen. Vi kristna har istället satsat på att äta mycket hela året, och sedan frossa loss i ännu mer i kött och desserter i en månad (köttkonsumtionen har ökat med 40% sedan 90-talet, varför inte öka lite till?). Samt köpa så mycket prylar att hela månadslönen går åt. Något vi fortfarande gärna hävdar handlar om att "bry sig om varandra" och "tänka på de som har det svårt". Oklart hur detta går ihop.

Sedan tänker jag på barn. Julen ska ju vara barnens högtid, sägs det. Och jag kan säkert tänka mig att ett barn som har munnen full av choklad och rummet fullt av nya leksaker inte opponerar sig mot det, men när man tänker efter... vad är det vi lär våra barn egentligen?
Har vi inte ägnat hela året åt att förmana ungarna att inte ta med sig halva skogen hem? Du får lämna pinnen och kottarna utanför! Det blir så skräpigt här inne!
För att sedan plötsligt göra en kovändning och släpa in ett barrigt, skräpigt, smutsigt träd som väger flera kilo och som får en liten fjäderkollektion eller stensamling att framstå som ingenting.
Det är konstigt.
Att lögn och påhitt plötsligt är tillåtet är också ganska konstigt. Och då menar jag inte att man smyger med paket, för det handlar ju om att hålla hemligheter. Jag syftar på jultomten. Man får inte ljuga! Men vi vuxna får ljuga oss blå om att det inte alls är pappa som gömmer sig under den där konstiga plastmasken. Gång på gång försöker barnen överlista oss och reda ut vad som är sant och falskt, men vi envisas med att lura skiten ur dem så länge det bara är möjligt och med alla medel som finns till hands.
Och slutligen, apropå tomten. I ett helt år har vi gått och oroat oss att något ska hända våra små älsklingar. Det finns så många otäcka typer där ute. Tänk nu på att inte prata med några främlingar. Kommer det en gubbe och vill att ni följer med så ska han bjuda på godis, spring därifrån!
Sedan kommer den där särskilda dagen i december, då alla regler tycks sluta gälla. Eller snarare, bli tvärtom-regler.
Nu handlar det inte om att akta sig för den främmande gubben, istället ska vi släppa in honom i huset och ge honom en kram! Såja, sätt dig i tomtens knä nu. Det är inget att lipa för, han är så snäll så.

Julen! Den är inte klok. Och jag tror att folk som inte firar jul vet det. Jag tror att de skrattar lite åt oss när vi inte hör. Det hade jag gjort, om jag inte själv var så insyltad i den här julegröten.

Mina tankar om friande domar i våldtäktsmål

De friande våldtäktsdomarna har haglat över oss de senaste åren. Fall efter fall av där nej-sägande, medvetslöshet, flera mot en, inlåsning, gråt eller blödande underliv inte riktigt, riktigt varit tillräckligt för att konstatera att det rört sig om en våldtäkt. Fall som med rätta rört upp känslor, provocerat, chockerat och skapat debatt.

Frågan är svår. Ett återkommande argument för friande domar är att vi hellre ska fria än fälla, att det motsatta vore ovärdigt en rättsstat och skulle framstå i sin omöjlighet om vi applicerade det på andra brott.
Emot detta väger den relativt nya lagen om att "god tro" inte räcker för att fria en person som handlar stöldgods. I ett sådant fall måste köparen noga tänka sig för, be om kvitto och söka information för att säkert veta att det inte rör sig om straffbart langande av annans egendom.

En annan försvårande omständighet är att just sexuella handlingar människor emellan långt oftare sker frivilligt än till exempel ett slagsmål. Däremot kan vi alltid ifrågasätta om ett föremål som varit i någons ägo och sedan hamnat hos en annan, verkligen är stöld. Hur vet vi att det påstådda rånoffret inte ljuger för att få tillbaka något hen kanske ångrar att hen gav bort, eller rentav för att sätta dit en person hen inte tycker om?

Den som tvingar till sig sex behöver i dagsläget inte bevisa att samtycke förelegat. Allt som oftast hör vi att förövaren inte förstått att offret inte ville. Det är intressant att en sådan sak kan väga så tungt att förövaren friges. Det är intressant att förövarens upplevelse av situationen väger tyngre än offrets.
Hur långt kan vi egentligen dra detta? Uppenbarligen, av tidigare fall att döma, kan en man ha problem med att förstå ett par hopknipna ben, flertalet uttalade "nej" och högljudd gråt.
Om offret upplever situationen som hotfull, men förövaren hävdar att det var gemytlig stämning hela kvällen, vem har då rätt? Svaret är förstås inte enkelt, men att det som idag allt som oftast är förövarens tolkning av situationen som räknas är problematiskt på många sätt.

När vi talar om förövaren tar vi stor hänsyn till huruvida hen "förstod" vad som hände, eller inte. Att förövaren släpps fri beror på att hen inte hörde ett "nej", inte förstod kroppsspråket hos offret, inte kunde läsa av stelheten eller tårarna som ovilja.
Tittar vi istället på offret tänker vi annorlunda. Kan ett våldtäktsoffer missförstå en frivillig sexakt och felaktigt tolka den som våldtäkt? Knappast, även om den läsningen också är möjlig när vi öppnar upp för dessa tolkningar in absurdum.
Vanligare är dock att slutsatsen blir att offret ljuger. Om en händelse utspelar sig och två personer beskriver den, men på helt olika sätt, då måste en ljuga! Eller?

Jag ska återkomma till det. När slutsatsen blir att det påstådda offret i en friande dom ljuger, spär detta på ett flertal idéer om kvinnor, män och sexualitet. En av dem är att kvinnor har närmare till lögner och falskhet än män som å sin sida kan vara bryska men oftast håller sig till sanning och logik. Detta är en uråldrig föreställning om kvinnor och män. Medan män har fått begåvningen att härska och sprida sina idéer i det stora samhället, har kvinnor begåvats med så kallad "kvinnlig list" som i stort går ut på att sprida rykten och lögner för att få mer makt i en liten, privat sfär.
Den kvinnosynen dyker ofta upp i diskussionen om våldtäkt och friande domar. Det påstås finnas ett stort antal män som oskyldigt utpekats och dömts för våldtäkter de inte begått. Att anta att dessa män kanske filat på sanningen är inte aktuellt - de är offer för en kvinnlig konspiration som pågått i alla tider, nämligen just dessa kvinnliga försök till hämnd och framgång genom att slugt spela offer istället för att rakryggat ta striden.
Föreställningen om att påstådda offer ljuger är märkvärdigt frånvarande i andra fall av brottslighet. En stöld som inte leder till fällande dom, eller en anmälan av misshandel som rinner ut i sanden ses inte som tecken på att folk går man ur huse för att fejk-anklaga varandra på pin kiv. Däremot används friande domar i komplexa våldtäktsmål som "bevis" på att kvinnor inte har några andra hobbies än att göra livet surt för män de har haft samlag med.
Det finns gott om fruktansvärda exempel på hur kvinnor som anmält våldtäkt själva blivit utsatta för samma hat och förakt som annars brukar tillfalla en misstänkt förövare. Folk har valt att tro på honom istället för henne och straffet för en förmodat lögnaktig kvinna låter inte vänta på sig.

Det finns även andra problem med friande domar och de föreställningar de ger upphov till.
För det första måste offret fråga sig vad som egentligen hände, hur det som så tydligt kändes som ett övergrepp och en kränkning rättsligen kunde få status som något helt acceptabelt.
För det andra får förövaren nu svart på vitt att det hen gjort inte på något sätt räknas som brottsligt eller straffbart. Många får nog en tankeställare och har säkert en svår tid framför sig av samvetskval och genomgång av minnen från den ödesdigra händelsen. Precis som offret, förstås.
Men ännu fler kan istället andas ut när de får bekräftat att sex inte kräver samtycke eller ömsesidighet. Att de inte gjort något fel utan lugnt kan fortsätta att tjata sig till sex och få sin vilja igenom. Att det är okej att "inte förstå" eftersom en inte behöver förstå. En man ska inte behöva anstränga sig för att förstå en kvinna. Det är en kvinnas uppgift att se till att allt går rätt till, inte en mans.

Är då män våldsamma djur som borde sitta bakom lås och bom i preventivt syfte? Går det att peka ut vem som våldtar och vem som låter bli? Hur kommer det sig att två personer kan tolka samma händelse så olika och hur ska vi komma till rätta med dessa eviga våldtäkter?

När två personer är med om samma sak - i det här fallet ett sexuellt möte - men ger två helt olika skildringar av händelsen, betyder det inte nödvändigtvis att en ljuger. Vi är människor med olika bakgrund och olika sätt att tolka situationer. Och här ligger pudelns kärna. Mäns syn på sex bygger ofta på en föreställning om att manlig sexualitet är stark och aktiv och att den kvinnliga är passiv, smygande och anpasslig. Det är den synen på sex vi alla mer eller mindre tvingas ta del av och som sedan påverkar oss i våra sexuella möten. Vi känner alla till bilden av mannen som för och kvinnan som följer. Mannen som tar första steget och kvinnan som kan svara ja eller nej på en invit. Dessutom föreställningen om att en kvinna är mer eggande om hon säger nej och tvekar, spelar lite svår.
Den synen gör våra sexuella möten onödigt svåra. Den ligger i vägen för vår kommunikation. Den gör det å ena sidan svårt för en kvinna att kommunicera sin vilja, å andra sidan svårt för en man att förstå vad kvinnan vill. Och faktum är att vi lever i en värld där kvinnor dagligen lyssnar på män medan män väldigt, väldigt sällan bryr sig om att lyssna på kvinnor. Inte för att de är taskiga utan för att vi lär dem från barnsben att kvinnors vilja inte är nödvändigt att ta hänsyn till. Detta genomsyrar hela vår kultur och påverkar såklart alla män, oavsett hur snälla och inkännande de må vara.

När domstolar gång på gång friger personer misstänkta för våldtäkt spelar de med i det här spelet. Jag vet att det inte är enkelt att döma i en sån här fråga och att det finns problem hur vi än vänder oss. Men personer som sitter på makten i den här frågan behöver komma ihåg att varje friande dom faktiskt är en smärtsam påminnelse till världens kvinnor. En påminnelse om att vårt lidande är en uppoffring vi förväntas göra för att det fortfarande är för mycket begärt att en man ska sätta sig ner och verkligen lyssna på en kvinna.