12.11.15

Om ängslighet

En manlig svensk komiker har i onyktert tillstånd yttrat sig synnerligen hotfullt och aggressivt i en podcast om sin kvinnliga arbetsgivare och senare väldigt olämpligt om en manlig skribent. För att uttrycka det diplomatiskt. Jag tänker inte gå närmare in på det här eftersom ni antagligen redan vet vad som har hänt och jag vill egentligen inte fastna i just den här händelsen (samt, förstås, att jag vill undvika att själv bli hotad till livet av komikern ifråga).
En stor del av mediasverige har idag rasat, tagit avstånd och uttryckt sin avsky kring både komikern och hans podcastkollegor som lät honom hållas. Landet har åter igen delats i två sidor: en som rasar och en (lite mindre) som suckar över de som rasar.

Det här har hänt förut. En offentlig person gör något brutalt, kontroversiellt, kränkande eller opassande och får som en följd av det springa gatlopp medan folket rasar. Och precis som förr finns det trygga famnar att krypa in i vid loppets ände, även för den värste skurk. Förövare har alltid sina försvarare.
På andra sidan står de förbannade, de jättearga, de omåttligt kränkta, de som hojtar på polis och förtal och kränkning och förbud, de som hört på avvägar och dragit sina slutsatser, de som inte har hela bilden och faktiskt inte var där, de som hakat på mobben mot en enskild person som uttryckte sig lite klumpigt, de som inte kan skilja på att säga att man ska hugga någon med yxa i fittan och att faktiskt göra det på riktigt, de som bara inte kan ta det lugnt och chilla. De som väljer att bli arga och ledsna för att det är trendigt att vara kränkt. De som inte sällan blir kallade för ängsliga.

Ängsligt. Ett ord som är på väg att bli lika trendigt som ordet kränkt.
Det är ängsligt att tjafsa om uttjatade ämnen som rasism, sexism och kränkningar. Det är ängsligt att inte själv vilja bidra till sådant och därför välja sina ord. Det är ängsligt att anstränga sig för att lära sig mer om hur andra människor har det. Det är ängsligt att hålla tillbaka vissa otrevliga saker som man i stundens hetta vill säga, bara för att man inte vill såra, skrämma eller bidra till hets.
Det är ängsligt att säga ifrån. Om killarna i podcasten hade sagt ifrån, protesterat, skällt ut, agerat, då hade de varit ängsliga.
Ängsliga för vad?

Jag förstår att det kan framstå som att det är enkelt att följa med strömmen när man protesterar mot sexism, hat, hot, rasism, drev och mobbing (och med mobbing menar jag att ge sig på en människa med hot, hån eller glåpord, inte med kritik mot dens handlande). Alla tycker ju att det är bra att vara snäll, det där är gammal uttjatad skåpmat. Det riktigt modiga är ju att våga göra tvärtemot. Vara elak. Kränka. Hata. Hota. Slå. Sparka. Våldta. Bränna ner. Mörda.
Är det? Är det mod?
Är det feghet, ängslighet, löjligt, att stå upp mot den som uttalar hot och hat och säga "du gör fel, du har fel"?
Killarna i podcasten, som inte protesterade mot sin väns berusade våldshot och grova våldsskildringar, var inte modiga. De var tre stycken mot en, men de vågade inte säga stopp.
Jag tror inte att de tyckte att det var några vettiga och bra saker som uttalades i den där poden. Men det var enklare att låta det vara än att säga åt en god vän att det gått för långt, att det inte känns bra, att det börjar bli otäckt, att det får för fan vara nog nu. Sluta.

Mobbingmentaliteten är exakt likadan hos vuxna människor som hos barn. Till och med argumenten är samma.
Luften är fri. Det är inte mitt fel om du står i vägen.
Vi skämtar ju bara. Eller hur, eller hur skämtar vi bara, det är på skoj, kom igen.
Haha, kolla, tönten lipar. Du tål ju ingenting.
Kommer ni ihåg känslan av att stå bredvid, eller att gå förbi, att befinna sig i periferin? Argumenten för att inte ingripa?
Men de kanske bara skämtar.
Jag kan ändå inte göra något. Gör jag något så går de på mig istället.
Äsch, lite får man väl tåla. Om inte x var en sån mes så skulle de inte vara så taskiga.

Det var så svårt, så svårt att säga stopp. Att gå emellan. Att säga Nej, nu räcker det, sluta, det är inte roligt. Ni är faktiskt elaka. Man får inte göra så här mot varandra.
Då var man en mes.
Och nu, nu är man vuxen. Och fortfarande en mes.
Ängslig. Trots att det krävs det största modet man kan uppbåda för att våga säga nej när man ser något som är fel.
Och ja, i skydd av nätet är det enklare. Det är enklare att skriva en krönika än att säga ansikte mot ansikte att någon gör fel. Speciellt om man känner att man har många med sig, att vi är många som reagerat och sagt ifrån.
Men den som skriver en krönika får också dras med telefonsamtalen mitt i natten. Eller våldskåta tweets och mejl eller blodfläckade kuvert i brevlådan. Nu är det du som ska dö istället, din lilla jävel. Mobbaren har sina trupper överallt. Det är skönare, enklare, tryggare att inte säga något alls. Eller att skratta med mobbaren. Det är allra bäst.
Men det är också väldigt, väldigt ängsligt.